Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Olive Schreiners diktning. Af Ingeborg Kleen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
olive schreiners diktning.
523
kanske alltför mörka grund. Hela boken
läser man mindre för händelsernas skull än
för de fina detaljerna, som utgöra dess
förnämsta styrka, genomförda med
konstnärlighet, från det yttre hvardagslifvets
enskildheter till själslifvets doldaste
gömslen; ehuru framställningssättet hela tiden
håller intresset spändt äfven för berättelsens
yttre förlopp.
De stora förhoppningar, som inom den
engelska litterära världen knötos till den
unga författarinnan vid hennes debut, blefvo
länge gäckade. Under nära ett tiotal år
syntes intet af hennes penna, tills för några
år sedan hon utgaf sina »Dreams»1, som
bilda ett stort steg framåt i konstnärlighet.
I dessa prosadikter återfinnes all den rika
poesi, som låg spridd i hennes första arbete,
koncentrerad, infattad i en stil, som ehuru
»bunden» är alltigenom skönhetsbunden af
välljudande rytm och ordassonans, stundom
något tyngd af symboler, dem hon kan
drifva nästan till vidunderlighet, men alltid
utarbetad med tankeklarhet och praktfull
fantasirikedom. De likna sådana taflor, som
så många af våra moderna mästare älska
att måla, i dimblå färger, med få
penseldrag, som knappast täcka duken, men som
gömma ett perspektiviskt djup af tanke- och
färgspel, emedan konstnären arbetat efter
en inre spegelbild af den yttre verklighet
han omsatt i sin personlighet. De göra skäl
för sin titel: det är flyktiga, skiftande bilder,
framställande så att säga reflexrörelser af allt
hvad speglande sinnesintryck och arbetande
tanke samlat ur lifvets alla områden; men det
ligger en genomlefvad verklighet till grund
för dem alla, den verklighet som gömmes i
vårt innersta väsen, hvarje människas själslif
vidgadt och förstoradt och liksom under
ett slags andliga Röntgenstrålar blottadt
och uppenbaradt ända till sin kärna. Och
liksom i drömmen de växlande bilderna
knytas samman af en härskande tanke, så
löper genom dem alla själfoffrandets röda
tråd, som är själen i Olive Schreiners hela
tankevärld. Hon kan som få skildra lifvets
lekande skönhet, glädjens och
lyckodröm-marnes strålande färgspel, men grunddraget
i hennes karakter är dock den djupaste
lifssmärta, ej en trånande Weltschmerz, som
smälter i blåa drömmar, utan den vakna,
mognade, intensiva lifssmärtan från
1800-talets slut, som sett mänskligt lidande i
vidaste bemärkelse rakt in i ögonen och
vet, att det ej är en skuggbild utan en
lefvande följeslagare, hvilken har i sin hand
att binda hela vårt släkte men äfven att
föra det framåt och som fordrar sina offer för
hvarje steg. Hon ser det öfverallt, såsom
när ett öga bländats af solen och sedan
ej kan skönja något annat. Hon »hör tiden
slå takten med suckar», där människor
dansa och sjunga. Hon ser hela världen
såsom en ändlös öken, där kullarne äro
grafhögar och den torra sanden hvirflar
öfver spillror af mänsklig storhet, härliga
byggnader, som grusats i grund, emedan
de uppförts på högmod, lystnad och våld.
Men hon ser det äfven såsom farvattnet,
som leder öfver till frihetens land, grunden
på hvilken mänskligheten skall bygga den
nya himlen på jorden. Och därför smyger
genom hela hennes diktning som djupaste
grundton, som ett ständigt återkommande
»ledmotiv» detta, att intet har lefvande,
bestående värde mer än själfoffrandet, ej
för lön, ej för hopp om synbar seger, utan
endast emedan det är det enda värdiga,
det enda möjliga för den som gifvit sig i
lifvets strid, liksom det är det enda
möjliga för en soldat, som vill tjäna sin
fana.
Det är denna den enskildes hopplösa strid
såsom insats i mänsklighetens
framåtskridande som hon symboliserat i jägaren,
hvilken, efter att ha offrat sitt lif för att fånga
sanningens hvita fågel, i dödsminuten
känner en enda liten fjäder af den falla på
sitt bröst och vet att den aldrig kan bli
fångad, förrän mänskligheten knutit ett nät
af sådana fjädrar; och i kvinnan, som går
ut ur öknen för att vandra till frihetens
land, »utför arbetets sandbank, genom
lidandets vatten», utan annat hopp än att
genom sin egen undergång »göra fåran i
vattnets bryn» åt dem som komma efter.
Men bortom den närvarande tidens haf,
som kräfver människans själfoffring för
släktet, skymtar hon alltid i framtidens
fjärran idealisternas fågel Fenix-ö, »där evig
sol skiner öfver gyllene bergstoppar» och
»där frimodiga män och kvinnor vandra
öfver höjderna hand i hand och skåda ni
i hvarandras ögon utan fruktan».
1 Utkomma till julen i svensk öfversättning
med illustrationer af Thyra Kleen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
