Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Molière och läkarne. Af Nils Erdmann. Med 8 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
534
nils erdmann.
man? Halft skrifna, halft improviserade
stycken, scener af samma tokroliga
beskaffenhet som Moliéres första pjeser,
»La jalousie du Barbouillé» och »Le
médecin volant».
För att öfvertyga publiken om sin
konst läto de franska doktorerna med
italienska eller spanska namn
huggormar bita sig. De tömde hela giftflaskor,
stötte in värjor och dolkar i bröstet, och
botade såren, fördrefvo giftet,
tillintetgjorde kraften hos ormarna genom
plåster och medikament, hämtade ur kistan.
Att individer ur den talrika
åskådarehopen läto köpa sig för att spela
patienter på estraden var icke ovanligt.
Tandoperatören Cormier lofvade en fattig poet
vid namn Sibus, som brukade lefva af
stekoset från rotisserierna, några ören, om
han ville släppa till två tänder och
försäkra allmänheten, att operationen icke
gjorde ondt. Cormier började sitt arbete,
Sibus skrek ursinnigt, under grimacer
och tårar utropande: »aj, aj, det känns
inte alls!» Men Cormier vågade inte
fortsätta. Han nöjde sig med en tand —
och Sibus gick miste om sin belöning.
Huruvida Moliére skådade Hieronymo
Ferranti och Tabarin är ovisst. Att han
såg och beundrade deras efterträdare, en
Padelle, en Gilles le Niais och den
ofvannämnde Cormier är däremot säkert. Och
att han verkligen sammanträffat med den
äkta orvietanaren, Christoforo Contugi, en
under fronden berömd kvacksalfvare, är
otvifvelaktigt. Man har äfven velat
påstå, att Moliére uppträdt som »mangeur
de vipères» hos charlatanerna, att han
tjänstgjort som patient och slukat deras
gifter. Vore detta sant, kan man icke
undra öfver hans sjuklighet.
Med tiden försvunno de från
Pont-neuf, men det hindrade ej, att de blefvo
odödliga genom sina mixturer. Deras
teriak och orvietan lefde evigt,
tillverkades i oerhörda massor och dugde för
alla sjukdomar. Teriak var en blandning
af opoponax, myrrha, saffran, terpentin,
ormpiller, bäfvernjure och dylikt.
Orvietan var hufvudsakligen gammal teriak,
jämte torkade skinn och innanmäten af
ormar.
Dessa motgift, hvilka, i händelse
intet gift fanns i kroppen, dödade,
användes allmänt, såldes hos apotekarne
och betraktades ännu 1789 som det
far-maceutiska institutets dyrbarheter. I
»Kärleken läkare» har Moliére infört en
operatör, som handlar med orvietan. Det
botar skabb,- feber, gikt, pest, mässling,
bråck och oändligt mycket mer — »o,
grande puissance de 1’orviétan!»
Charlatanerna hade en vidsträckt
praktik och söktes äfven af konungahuset;
de voro läkarnes rivaler. Men icke desto
mindre lyckades Christoforo Contugi att
1647 erhålla 12 examinerade doktorers
intyg öfver medikamentets ypperliga
verkningar. När han bjöd 400 écus åt
fakultetens doyen, för att köpa hans
namnunderskrift, blef bedrägeriet upptäckt och
förrädarne utstrukna ur fakultetens rulla.
Men hvad betydde det? Fakultetens
studerade eskulapisöner voro i sin stil lika
löjliga och farliga charlataner, äfven om
de på god tro ordinerade sina kurer.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
