Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Molière och läkarne. Af Nils Erdmann. Med 8 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
298
nils erdmann.
»Ormarna torkas vid sakta eld eller i
solen, tills de blifva så sköra, att de
kunna pulveriseras genom en hårsikt.
Pulvret utspädes med lika stor kvantitet
honung, som tre gånger dess vikt, hvarefter
blandningen kokas. Ormarna böra
uteslutande uppfödas med honung och dagg».
Patin skonade icke heller sina
kolleger. Den ene — skrifver han om
konungens lifmedici -— är »världens störste
charlatan». Med hvitt, rödt och gult
pulver, som han ständigt bär i fickan,
botar han allt. En annan ordinerar
kräkvin i sådan mängd, att patienterna dö,
och en tredje blir rik på antimon.
Denne ryktbare undergörare, hos hvilken
adeln och de förnäma trängdes, sade
öppet: »Ett gran förmögenhet är mer vardt
än tio uns dygd». När konungens
arkia-ter, Vautier, afled, utropade Patin: »Om
han dött sju år förut, hade han räddat
lifvet på otaliga människor, dem han skaffat
ur världen med antimon».
Läkarnes yrke var både aktadt och
inbringande. Ett’af fakultetens ljus,
Nicolas Brayer, hade 30,000 écus* i räntor.
På 8 månader kunde kronprinsens doktor,
Renaudot, skrapa ihop 7,000 livres.
Colbert betalade ett sjukbesök med 100 francs.
Konungens förste arkiater fick 40,000
livres om året, var öfverintendent för
jardin des plantes och Frankrikes
mineralvatten, hade rang af statsråd och
grefve-titel. Konungens andre lifmedikus
uppbar i årlig lön 5,500 livres.
Men hade läkarne inkomster, fingo
de ofta köpa sina hofcharger dyrt nog.
Mazarin tog mutor; den, som kunde
betala mest, utnämndes. Valot, säger Patin,
»gör allt möjligt för att lura till sig
pengar och hålla sig skadeslös för den stora
summa, hvarmed han köpt sin befattning
* En écu = 3 livres = kr. 2: 16.
som arkiater». Under sådana
förhållanden var det ej sällsynt, att yrket
uteslutande betraktades som en inkomstkälla.
Man ville rikta sig, sak samma huru.
Drottningens lifmedikus, Séguin, var lika
girig som förmögen. »Han har», skrifver
Patin 1659, »fiskatupp ett prebende, han
söker ett biskopsstift och ansätter
kraftigt en köpman, som önskar tillhandla
sig hans ämbete».
De charlataner Moliére tecknat i
»Kärleken läkare» äro gripna ur kretsen af
dessa mönster. Hela världen kände igen
dem. Hela Paris ville se dem, och när
pjesen gafs, maskerade sig aktörerna så
naturtroget, att ingen kunde misstaga sig.
Man hade ofantligt roligt åt denne Des
Fougerais, som Moliére kallade
mandråparen, åt drottningens lifmedikus, d’Aquin,
som fick heta åderlåtaren, åt konungens
broders, hertigens af Orléans, lifmedikus,
Esprit, som benämdes skällaren eller
bjäb-baren o. s. v. »Så drifver man med
dem, som ostraffadt döda hela världen»,
säger Patin, förtjust gnuggande
händerna. Tilläggas bör dock, att hofvets och
konungens eskulaper icke behöfde vara
graduerade, och att flere af dem aldrig
studerat vid någon högskola.
Läkarne voro i allmänhet delade i två
sins emellan fientliga hopar — i sådana,
som uteslutande eller företrädesvis
begagnade medikament, och sådana, som totalt
bannlyste apoteksvaror. Patin förklarar,
att »klistirsprutan och lancetten, kassia,
sennablad, saften af persikeblommor,
rosor och med rabarber blandad cikoria är
allt hvad som kräfves». Men lika
slösaktiga som hans motståndare voro med
sina piller och mixturer, lika ifrigt
använde Patin och hans meningsfränder
åderlåtning och klistir. Man trodde, att
alla sjukdomar härledde sig från
kroppens vätskor. Dessa (gallan, blodet,
slemmet och, eget nog — melankolien) äro
antingen för många eller för dåliga. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
