Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - I österled. Af Sven Palme. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
andra finska sjöars vatten, som från norr
och väster genom långa smala älfdalar,
mellan branta bergväggar gjutes ut i
Ladogas djupa vikar. Dit rinner sakta
från det obekanta fjärran i öster Onegas
från fyra tusen andra sjöar
hopsamlade vattenmassa. Dit leta slutligen
genom glest trädbevuxna sumpmarker Ilmen
och ännu många sjöar i det sagorika
Novgorod sin väg.
I sagornas morgongryning låg
Ladoga i mystisk dimma. Människans fötter
hade ännu icke trampat de öde stränderna.
Endast väldiga skogar speglade sig i
vattnet. Men långt ute i dimman
förtonade konturen af en klippö, som djärft
och ogästvänligt höjde sig ur vågorna,
och därifrån stördes ödemarkens tystnad
stundom af underbara, hemska ljud; ty
onda andar hade där sin boning och
förde med trolska nymfer sin lek, och
så hade det varit alltifrån den tid, då
det onda först kom hit på jorden.
Men långt nere i söder vid den
solbelysta helleniska arkipelagen fanns ett
grekiskt munkkloster, som från Atos’
udde blickade ut öfver Medelhafvets blå
böljor. Där funnos många heliga män,
men få kunde dock i helighet mäta sig
med två af dem, German (=Herman) och
Sergej. Dessa bägge fingo nu den
ingifvelsen, att de skulle föra korsets lära till
den fjärran norden, och de töfvade ej utan
begåfvo sig skyndsamt i väg. Lång var
seglatsen, och underlig var farkosten,
ty de seglade på en kvarnsten. Men
slutligen kommo de ut på Ladogas vatten.
Och dimman skingrade sig, och vattnet
låg solbelyst framför dem. De landade
på klippön midt i sjön, och med korset
höjdt gingo de fram mot de
förtappelsens väsen, som dittills haft sin hemvist
därstädes. Och se, de onda andarna
flydde förskräckta till Sortanlaks[1] och
nymferna dolde sig skrämda i vassen
vid Impilaks[2]. Men German och
Sergej slogo ned sina bopålar på Valamo,
så kallade de ön, och grundade där ett
kloster. Och Ladogas stränder
befolkades småningom af idoga svenska och
finska bönder, de onda andarna fördrefvos
och bosatte sig österut, och af
konstförfarna munkhänder förvandlades under
böner och mässor Valamos klippö till
ett blomstrande himmelrike på jorden.
När German och Sergej slutligen dogo,
byggdes öfver deras grafvar den heliga
Preobraschenska kyrkan, där de af
troende munkar och pilgrimer ännu i dag
tillbedjas.
Så är sagan om uppkomsten af det
stora, lysande Valamoklostret och om
dess skyddshelgon German och Sergej.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
