Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Vilse. Af Ernst Didring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18 ernst did ring.
nom och gled ned för sluttningen, där
skidorna stodo i snön.
Per Jakob såg sig om. Finnarne
voro fullt upptagna af sina kaffepannors
kokning, och ingen af dem märkte, hur
han drog skidorna ur snön.
Raskt spände han på sig dem, stack
kaffepannans grep öfver ena armlofven
■och åkte sakta ut ur den sista randen
■af skenet från elden. Utkommen i
mörkret, vände han sig om och såg på de
kvarlämnade.
Deras mörka gestalter sutto
hopkrupna kring elden, och han såg just hur en
af dem skar ett stycke af den stulna
renbogen, så att reflexen från knifven
glimmade till likt en eldslåga. Skenet
frän elden var sammanträngdt till några
famnar, annars var det idel mörker, och
när Per Jakob vände sig om för att åka,
maste han vänta några ögonblick och
stirra in i natten, innan han kunde
urskilja fjällens konturer. Sen satte han
kurs rätt ut från vistet och skrapade
åstad genom natten i ilande fart. — —
»Perkäle! hvad han dröjer», sade en
af finnarne, då det blef tyst för ett
ögonblick med pratet.
Det gick som ett skott genom dem
allesammans, och de häjdade sig litet
hvar i sin kaffedrickning och lyssnade.
Ingen af dem ville egentligen medge, att
den talande uttryckte, hvad de själfva
funderat på de sista minuterna, men
sedan det nu var gjordt, kröp sanningen
fram, och beväpnade med brinnande
videgrenar, som de rakade ur lägerelden,
störtade de bort dit, hvarest skidorna stodo.
— Jumal’ auta! (Gud hjälpe!)
Ett ögonblick stodo de liksom
förlamade vid upptäckten af att Per Jakob
gifvit sig i väg; de brinnande grenarne
sjönko mot snön som de varit blytunga,
och brännvinsruset domnade bort i deras
hjärnor inför medvetandet att vara
lämnade åt sig själfva i fjällens natt — midt
i det okända, som låg omkring dem i
ett tungt mörker.
»Se här — ditåt har han gått». Den
ene af dem följde med sin
videgrens-fackla Per Jakobs spår öfver ett ställe,
där snön var mjukare, och där märket
efter stafven lämnat ett rundt hål.
Utan att egentligen växla ett ord,
skyndade de tillbaka till elden, packade
ihop ränslarna, snörde fast skidorna och
gåfvo sig i väg efter den försvunne.
När de drunknat bort i natten, kom
vargens ynkliga skällande borta ifrån
fjället, och allt efter lägerelden mattades,
smög han sig närmare den slocknande
gula fläcken och kretsade med hungrigt
gap och lystna ögon omkring den, tills
han ändtligen vågade sig fram och tog
kvarlefvorna af renbogarna i besittning.
Finnarne rände så fort de kunde.
Ingen af dem gjorde sig egentligen reda
för hvad han ville, men ju längre de
höllo på och frasade framåt genom
mörkret, desto mer förgick deras första oklara
tanke att få fatt i Per Jakob, och inom
kort stannade den förste af dem och
hejdade de andre, just som en vindstöt
af den annalkande snöstormen kom
stönande in under fjället. Medan
vindstötarne suckade kring dem i mörkret, höllo
männen rådplägning. Den ene efter den
andre kom med sitt förslag, men de
slopades alla. Att återvända till Kvikkjokk
var icke att tänka på, ty där hade
naturligtvis Per Jakob bådat upp folk, och
där kanske det skulle gä alltför hett till,
om de väl kunde taga sig fram dit.
Taga sig fram — det var just knuten.
Ingen af dem kände vägen — lika godt
var det att på egen hand försöka taga
sig öfver till grufvorna i Sulitelma. Och
det skulle nog gå, det kände de med
sig, ty så mycken fantasi hade
brännvinsruset ännu lämnat kvar i deras
hjärnor. För resten, om de inte skulle
lyckas, hvad gjorde det dem? De voro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
