Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Vilse. Af Ernst Didring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
560
ernst did ring.
cyklopöga öfver de öde vidderna, där
fyra små svarta kryp krupit upp på
fjället. Blodigt och jättestort stirrade det
röda ögat på dem, så föll ögonlocket
igen långsamt, och återigen brann det i
flammande rödt öfver himmelsranden, där
solen sjunkit.
Finnarne åkte igen. Aftonrodnaden
hade för länge sedan falnat, och borta i
tjällen rullade fullmånen upp som en
stor eldkula öfver snöspetsarne, och allt
efter det den tyst höjde sig, bleknade
den i färg och spred ett grönhvitt ljus
öfver snön.
Länge hade det burit utför för
männen. De hade rusat i vildaste fart
nedför sluttningarne, och nu hörde de
tydligt en älf brusa framför dem. De två,
som kommo först, gingo försiktigt öfver
den på snöbryggan och fortsatte sedan
uppåt igen.
När de två andra hunno älfkanten
och fingo se kamraterna högt uppe på
andra sidan, togo de en ginväg öfver
snöbryggan. I brådskan snubblade den
ene af dem, just när de voro midt på,
och föll. Snötäcket öfver älfven brast
som porös våris, och båda männen
störtade ned genom den svarta remnan,
medan skidorna slamrade mot hvarandra.
Nödropen skallade i natten, och de
första där uppe på höjden tvärstannade
och vände.
Som en blixt gick det tillbaka för
dem i det nyssuppgångna spåret ned
till älfven.
»Hallå!»
De talade ifrigt med hvarandra där
de stodo och sågo ditåt, där bryggan
remnat. På snön vid kanten af den svarta
sprickan låg en skidstaf kvar, annars
syntes ingenting. Försiktigt åkte de
utmed sidan af älfven. De spanade öfverallt,
men de andra voro försvunna, och
älfven brusade i väg utför branterna,
medan månskenet kastade en likaktig färg
öfver vattnet och lade svarta
slagskuggor in under stranden bland snödrifvorna.
I flera timmar letade de upp och
ned, skreko och hojtade, kände med
staf-varne inne i strandskuggorna ibland, när
de tyckte, att de liknade
människokroppar, men först då de för fjärde eller
femte gången hunnit ned till en plats,
där älfven flöt litet lugnare och delvis
var igenfrusen, hittade de den ene af
de försvunne.
Han låg på rygg i vattnet och
gungade upp och ned, medan älfven
skvalpade kring hans ena afbrutna skida, som
fastnat mellan några stenar. De vadade
ut och drogo honom i land. Hans ena
arm var bruten, och från det fastklibbade
håret gick en röd strimma af blod ned
mot näsan. Där var ingenting att göra.
Han var så död någon kunde vara.
Medan de letade efter den andre,
lämnade de den döde kvar i snön. Efter
någre timmar återvände de utan att
hafva sett några spår.
»Mikko du», sade den ene af dem
och slog den andre på axeln, där de
båda stodo och sågo på honom, som
låg utsträckt på snön, »här finns
ingenting att göra.»
»Nej, Jakkola — ingenting — bara
stoppa ned honom.»
Med skidstafvarnes spadar gräfde de
efter stort besvär en djup grop i snön
och lade den döde däri.
»Ska’ vi läsa öfver honom?» frågade
Mikko och såg eftertänksamt på Jakkola,
som med skidorna plattade till snön vid
sidan af gropen.
»Ta’ en stump, om du kan nå’n, så
sofver alltid Pinni bättre.»
Mikko hostade till, strök skinnlufvara
af hufvudet och började.
»Fader vår — —»
I början gick det litet tyst och trögt,
men allt efter han läste, växte hans röst
och blef stor och stark, och han höjde sitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
