Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Vilse. Af Ernst Didring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
562
ernst did ring.
Långt, långt bort ifrån kom ropet igen,
försvagadt till en hviskning, som susade
fram genom snödimman, men nu kom
det bakom honom.
Mikko skälfde till, och så med ens
förstod han, att alltihop vara bara ett
narrspel, att det var dessa förbannade fjäll
som lekte med honom där inne i
dimman, och som stodo och
ropade rundt omkring i denna
ohyggliga hemskhet, som den osedda men
anade faran ger åt en öfvergifven
människa, som står i ett haf af snö och
ropar in i evigheten.
»Jakkola! Jakkola! Hjälp!» skrek
Mikko, skrek tills det svartnade för
ögonen, skrek som en vansinnig, som ville
döfva sin egen ängslan, skrek bara för
att fä ljud ut af denna fasansfulla
ensamhet, som smög omkring honom därute
i töcknet och liksom ville kväfva
honom med dessa oändliga snöflingor,
som oafbrutet sjönko ned på honom.
Så med ett tystnade han och föll
hjälplös ihop i drifvorna, och medan
han liksom dvalade bort hörde han sina
rop eka i fjällen och mumla och dö bort.
Efter en stund vaknade han till lif igen,
och med det vaknade äfven en rest af
energi. Han snörde af sig skidorna, gräfde en
håla i snön och kröp in och somnade.
Han vaknade vid, att det var
någonting, som tryckte honom på bröstet. Det
var alldeles svart omkring honom, och
den första tanken, som for genom
honom, var den, att han var död och låg
i sin graf. Ett ögonblick kämpade han
med en tyngande dåsighet, ville resa pä
sig och slog hufvudet mot något mjukt
ofvanför sig.
Då stod det klart för honom, hvar
han var. Han sparkade till med foten
och då kom en ljusstrimma in i mörkret,
där han sparkat. Han kraflade sig ut.
Ute hade det klarnat, och på himlen
rullade norrskenet i gröngula lågor upp
mot zenit. Hvart han såg, stodo hvita
fjäll omkring honom och tornade upp
sig mot den blåa natthimlen som snöiga
giganter.
Mikko ruskade på sig. Han kände
hur han började frysa, och det sög i
magen på honom som om en fjällråtta
skulle legat och gnagt därinne. Han
satte si^ på huk vid skidorna och
öppnade sin konte.
En enda liten köttbit fanns kvar på
renbogen han stulit i lappvistet. Han
tvekade en stund och vägde bogbenet
i handen, men till sist gick han löst på
det med knifven.
När han fått köttsmulan i sig,
stoppade han snö i munnen för att släcka sin
törst. Så packade han ihop, stack den
afgnagda renbogen i snön, spände på
skidorna och såg sig omkring.
Hvart skulle han åka? Att leta efter
Jakkola tjänade ingenting till. Nu gällde
det bara att åka mot söder och få tag
i människor.
Mikko såg på norrskenet.
Bortom ett par väldiga fjäll rullade
det upp som kolossala flammor af gult,
rödt och grönt, slingrade sig som gyllene
ormar upp mot himlen och slocknade rätt
öfver hufvudet på honom; knappt hade de
slocknat, förrän andra lågor bröto fram
öfver fjälltopparne och rullade samma väg,
skiftande i färg, och ytan pä det stora
snö-hafvet, som bredde ut sig från Mikkos
fötter ända bort mot fjällen, dallrade som
silfversträngar i rörelse.
Mikko vände ryggen mot norrskenet
och satte kurs mot söder.
Snön var lös, fast det var bitande
kallt. Ibland gick det litet trögare
genom drifvorna, men Mikko åkte godt
undan ändå, ty nu kände han med sig,
att det gällde lifvet.
Norrskenet hade för längesedan
slocknat, och morgonrodnaden, som aldrig
blef något annat än rodnad, hade redan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
