Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Jungdeutschland. Af H. Wilhelmson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
568
h. wilhelmson.
skriftställaren Gottfried Keller: »Trots all
inre sanning äro de gamla klassiska
dokumenten icke mera tillräckliga för våra
nuvarande behof, för nutidens uppfattning».
Och häri torde väl finnas en tillräcklig
orsak till skapandet af en för tillfället ny
tankevärld och till de synpunkter på tingen,
som med den s. k. realismens æra
uppdöko i alla kulturländer, icke efter
hvarandra, utan jämte hvarandra, därvid dock
icke en eventuel växelverkan är utesluten.
De gamla räckte icke mera till, de nya
upp’stodo af sporer, hvilka, utan att förut
finna grobar mark, funnits i sinnena.
Icke blott de stora utmärkande dragen:
att djärft och obekymradt kasta sitt Jag
med dess fel och fläckar, dess lidelser och
individuela sträfvanden ut bland människor,
eller att blotta de samhällets afvigsidor och
smygvråar, som genom tyst
öfverenskommelse hållits dolda, voro gemensamma för
de unga i länderna. Med tusen detaljer
kan man bevisa, att de nya tankarnas män,
utan att efterbilda hvarandra, troligen utan
att veta af hvarandra, ville detsamma,
svärmade för detsamma, tilläto sig samma
oarter. Så sjunger John Mackaj1 om den
tid, då »äkta lifsglädje skall stråla på alla
pannor», men tillägger: »Tig, o du
drömmande dåre, då är du re’n längese’n
borta», Wilhelm Weigands drömmer i Sankta
Gudulas dom i Brüssel och Franz Evers3
om en sommarluft som är »schwanger von
Pollenkorn ».
I Tyskland, där allt skall hänföras till
»germanismen», har man sökt förklara de
ungas oerhörda glädje öfver att känna sig
som medvetna personligheter såsom ett
efter 1870 års segrar nyvaknadt
medvetande af att vara germaner. — Karl Busse
bl. a. har gjort det i Blätter für
litera-rische Unterhaltung 1895, uti sina
uppsatser öfver Die Literatur der
Jüngst-deutschen, hvilka jag särskildt namnger,
emedan de äro ett af de få försök till
opartisk historik af ämnet i sammanhang, som
jag lyckats upptäcka, ehuru de lämna allt
öfrigt att önska i afseende på data och
biografiska uppgifter.
1 f. 1864. Kinder des Hoehlajids, Das starke
Jahr, m. fi.
■ Riigeliedcr.
3 f. 1871. Venus Detracta, Glühlichter 92.
Sannare och skarpsinnigare äro hans
anmärkningar om de många nya stoff, som
erbjödo sig för skalderna i och med
gründer-perioden efter kriget, den därpå följande
krachen, den allt mera framträngande
socialismen och storstädernas kolossala
tillväxt. Proletären och den fallna kvinnan
blefvo föremål för medlidande och
besjön-gos, den senare kanske alltför mycket, och
kärleksförhållandet mellan man och kvinna
gjordes till föremål för en så ingående
behandling, att det måste väcka protest.
Att det, som blott var brott mot
seden, förblandades med brott mot
sedligheten, hände väl därvid någon gång; att
vidare Göthes vers:
Man darf das nicht vor keusche Ohren nennen,
Was keusche Herzen nicht entbehren kännen
praktiskt tillämpats, har man också sett
prof på.
Att försiktigt, käckt, fräckt eller med
poetiskt raseri rycka bort förlåten till
kärlekens allra heligaste eller tumma därpå
var dock ungdomens omisskänneliga håg,
och det är klart att missgrepp och
smaklösheter lätt kunde komma i fråga. Ty
därvid, om någonsin, böra orden å ena
sidan vägas med guldvikt och å andra sidan
läsas med rent sinne.
I Moderne Dichtercharaktere
uppträdde — utom ledarne Karl HenckelP, som
framkastade förslaget därom och skref
inledningen; Hermann Conradi*, som
framsade de ungas Credo; och Wilhelm Arent*,
som försträckte kapital — 18 skalder för att
börja den strid för den nya poesiens
tillvaro, som väl nu kan anses afslutad. »Allein
marschiren, ver eint schlagent> har varit de
ungas motto och ett, som fört dem framåt
till ständigt nya landvinningar. Ett bevis
på hvad Jungdeutschland förmår har det
senast framlagt i den ståtliga tidskriften
Paji, och på dramats område, där väl de
största lagrarna vunnits äfven utom
Tyskland, törs man väl konstatera som en
afgjord seger, att Gerhard Haiiptmanns7
Die Weber numera får spelas på Berlins
teatrar.
4 f. 1864. Aus meincm Liederbuche, Amselrufe.
5 Död vid 28 års ålder. Lieder eines Slinders.
6 f. 1864. Violen der Nacht m. fl.
7 Om G. Hauptmann se Ord och bild 1895, sid. 225.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
