Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Jungdeutschland. Af H. Wilhelmson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jungdeutschland.
569
Denna period saknar, som sagdt, ännu
sin historia, den, som vill veta något
därom, måste leta sig igenom partiska
stridsskrifter, monografier och tidskrifter, och det
kan därvid hända att, trots all
uppmärksamhet, viktiga och intressanta
omständigheter undgå en. Men i sina hufvuddrag
tänker jag mig striden lika som den
utkämpades i andra länder. Somliga drogo
i härnad mot förstelnade auktoriteter,
andra slungade bittra ord mot en förstockad
kritik, som ej ville erkänna de ungas
begåfning:
t Verblüffen frech so sind sie hergelaufen,
Die Parveniis der jiingstcn Poesie,
Flaumbärte kaum, ein aägelloser Haufen,
in jeder Hand ein rasselnder cri-cri»
låter Henchell den konservative kritiken
säga, och det sparas ej på utfall och
epigram. Så t. ex. Otto Julius Bier b aum*
mot Max Nordau för dennes Entartung:
»Krank Wagner, Ibsen, Tolstoj, Nietzsche
— Herr Max Nordau sagts. — Und der
hat freilich stets sich als gesund
bewie-seni>.— Man hittar dylika små hvassa och
satiriska pilar litet hvarstädes i
diktsam-ligar och antologier.
Ty dessa spela en stor roll i tyska
bokmarknaden, och en otrolig massa
Dichter-büchcr, Sammelbücher och
Musenalma-nachen förefinnas. Meningen om dessa
»Valda stycken» äro troligen odelade i det
afseende, att det måste vara en styggelse
för en skald att se en bit af sig själf
presenteras tillika med bitar af andra,
särdeles om man hyllar den teorien, att
»individen i sig innefattar högst olika
personligheter, ofta alldeles motsatta hvarandra»,
men å andra sidan kan man genom detta
medel nå ett mål, det att vinna folkets öra.
En sång gör det lättare än en bok full och
kan också locka till frivillig, ytterligare
bekantskap.
• I alla händelser äro de ej att förakta,
då man vill orientera sig bland en
främmande diktarevärlds personer och deras
uttryckssätt; i synnerhet 0111 man betänker, att
Jungdeutschlands sista Musenalmanach
(utgifven 1894) har bidrag af 44 författare,
och att dessa representera ett antal af, lågt
beräknadt, 200 tryckta böcker. Man skulle
helt enkelt drunkna i ett sådant haf af dikt-
8 f. 1865. Erlebte Gedichte, Studentenbcichte,
Detlev von Liliencron m. fl.
ning, och måste välja ut dem, af hvilka
man vill njuta en bägare. Egendomligt
nog finnes bland dessa 44 endast ett par
stycken af dem, som nio år förut Uppträdde
i Moderne Dichtercharaktere.
Det skulle fordras en historia för att
tala utförligt orn alla; i en liten uppsats
som denna, hvilken icke gör anspråk på
att vara fullständig, utan endast att
hän-leda uppmärksamheten på företeelser, hvilka
här i Sverige äro så godt som okända,
eller i alla fall icke omskrifna, kan man icke
nämna alla, mycket mindre karakterisera
dem, ens med ett epitet eller ett citat.
Dock vill jag öka antalet af de namn,
som redan anförts, med att uppräkna några
få, som intaga en mera framskjuten
ställning. Bland de första räknas Detlev von
Liliencron? den djärfve krigaren, som med
hornet i hand blåser sina fanfarer och
fan-faronnader, men också har de mest ömma,
lidelsefulla toner. Kanske är ingen så
omstridd och så beundrad som Liliencron.
Gustav Falke10, med sin erkändt stora
begåfning, Arnö Holz 11, som tillsammans
med Johannes Schlaf skref det
naturalistiska dramat Familjen Selicke. Annars är
Schlaf icke endast naturalist utan också
natursvärmare. Hans idylliska, fina
prosadikt Ini Frühling är det varmaste,
friskaste man gärna kan läsa. Oskar Panizzavl,
en egendomlig företeelse, som jag ej
känner nog för att skatta. Max Dauthendey,
en utpräglad symbolist, o. s. v.
Ett för Jungdeutschland särskildt
utmärkande drag, som nu sist gifvit sig ett
så rikt uttryck i den förut omnämnda
tidskriften Pan, är den innerliga, intima
fränd-skapen mellan poesi och grafisk konst. Till
och med för den, som blott
lekmannamäs-sigt beundrat mästarne Arnold Böcklin,
Max Klinger och möjligen Fritz v. Ukde,
— hvars Jesustaflor liksom den moderna
Jesusdiktningen ha till grund det ordet:
»Där är jag midt ibland dem», — kan ej
9 f. 1S44. Adjutantcnritte, Gedichte, Neue
Ge-dichte m. fl.
10 f. 1853. Mynherr der Tod, Tanz nnd
An-dacht.
11 Buch der Zeit.
12 f. 1853. Düstere Lieder, Legcndäres undfabcl-
haftes m. fl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
