Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och bild - N:r 1, Jan. - Teater. Stockholms teatrar. Af E. G.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IO dagboken.
timmersskolan»; skall jag klandra honom, så
blir det för att han någonsin försökt sig på
det och lånat sin talang till ett så
hufvud-löst experiment i rollfördelningsväg. Det
finnes vid samma teater åtminstone fem herrar,
hvilka ha större förutsättningar för denna
svåra, delikata roll, som ligger herr Hamrins
begåfning mer fjärran än de flesta. Herr
Thegerström har förr gjort en acceptabel
Ar-nolphe, herr Hillberg borde vara själfskrifven,
herr Örtengren hade här fått en värdig och
lämplig uppgift för sitt alltid samvetsgranna
arbete, jag kan tänka mig herr Personne
eller herr Gründer eller kanske herr Envall
eller någon annan — men alla andra lämpa
sig bättre för rollen än herr Hamrin. Det var
då ej underligt, att denne misslyckades, och
af samma skäl är det ej nödigt att mera orda
därom. Fru Hartmanns förvånande matta och
intetsägande framställning af Agnes lär hafva
något stöd i M:lle Reichembergs tolkning af
samma roll å Comédie française, i så fall finnes här
ett nytt bevis för den gamla satsen, att
parispubliken stundom låter besticka sig af en
vacker, mästerlig diktion på det härliga språket
och glömmer att af en dramatisk
framställning fordra något annat och mer än af en
uppläsning. När man kallat Agnes för
litteraturens renaste ingénue, har man ej därmed
menat, att hon skall vara den största gås som
kan tänkas. Det är tvärtom Moliéres egna
bittra erfarenheter af kvinnans ränkfullhet och
koketteri som ligga bakom denna
teckning af det oerfarna barnet, hvilket blott
behöfver älskas och älska för att blifva kvinna
och intuitivt behärska en situation, om
hvilken hon intet vet. Denna kvinnans
omedvetna list, som öfvergår mannens förstånd,
skall lysa igenom Agnes’ hela oerfarenhet —
djck utan att blifva till Nitouches medvetna
hyckleri —, och endast om den det gör, blir
det möjligt och sannolikt, att Agnes skrifver
det förtjusande brefvet i tredje akten. — De
öfriga rollerna äro rena moliereska
staffagefigurer, lämna knappast tillfälle till olika
uppfattningar, utom att framställningen kan äga
mer eller mindre stilriktighet. Fröken
.nh-landers och herr Hedlunds ganska roande
tjänstfolk-typer smakade dock mera Holberg
än Moliére. Herr Johansson talar versen
förvånande ledigt, det märks att han i grund
studerat om ej talets så åtminstone sångens
konst, och grundliga studier äro alltid
nyttiga till något. Att hans kostymering à la
balettfigur var onödigt skrikande är ej skåde-
spelarens fel men hade nu frestat honom till
dansande entréer och sortier, som verkade
tröttsamt och omanligt.
Tillsamman med »Fruntimmersskolan»
återupptogs »Hittebarnet». Blanche har på
senare år kommit till heders, och detta med
rätta. Det är sannt, att hans dramatiska
arbeten i ojämförligt mindre grad, än man
förmodat, äro original, och att de ej i och för
sig äga beståndande värde, men de bära stark
lokal- och tidsfärg från 40-talets Stockholm,
äro ej utan verklig kvickhet, och framför allt
äro de den enda arten af inhemsk dramatik,
där en tradition i spelet kan komma i fråga.
Enligt mitt förmenande var det därför alldeles
riktigt af herr Baeckström att anlägga sin
Kon-jander fullständigt efter Fredrik Delands
välkända typ. Men herr Bæckström begick ett
misstag; han spelade påstruken hela pjesen
igenom, hvarigenom den hederlige herr
Kon-jander blef nästan delirant, under det att hos
Deland den oskyldiga florshufvan från
»Nobis» försvann under den nattliga promenaden,
om han ock fortfarande talade i näsan, men
det gör ju herr Konjander alltid. Herr
Bæckström däremot behöll äfven korsbenen och de
nästan raglande rörelserna. Om således herr
Bæckström var något för mycket påstruken,
är den enda anmärkningen mot fru
Litt-marcks i öfrigt lyckade framställning af fru
Wahlström, att den var för mycket
understruken.
Samtidigt med »Hittebarnet» har k.
dramatiska teatern gifvit sin stående
repertoar-pjes »Herr Dardanell» och Södra teatern cn
repris af »En födelsedag på gäldstugan», ett
stycke som kanske i ännu högre grad än de
andra äger de nyss omtalade förtjänsterna, och
där herr Warbergs Dardanell är en
förträfflig prestation. Fröken Friberg bidrog genom
en lyckad kostymering och apparition och
verklig naivitet i spelet till återgifvandets
tidstrohet. Tillsamman med detta stycke gafs
herr A. J. Johanssons folkkomedi med sång,
»Prästen och skådespelaren», som hade lika
ålderdomliga drag som de blancheska
lustspelen men ej så många kvicka och — fast
urbilderna ej finnas uppgifna eller så noga
kunna specificeras — ej heller flere originela.
Men efter dessa modifikationer i anspråken
var det ganska njutbart och bjöd på lyckade
kupletter.
»Mariannas nycker» är utan tvifvel ett
af Mussets mest svårspelta arbeten — det är
i hög grad dramatiskt men i samma grad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
