Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och bild - N:r 1, Jan. - Teater. Stockholms teatrar. Af E. G. - Musik. Af M. J.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IO
dagboken.
overkligt. Dess personer äro lefvande
människor, men som lefva nästan uteslutande sitt
inre lif, deras yttre förhållanden, namn, ålder,
nationalitet och tidskarakter bekymra oss föga.
Dessa roller återgifvas således helt säkert
lyckligare, ju mer de spelas på temperament
utan ett reflekterande sönderdelande af
karakteren. Men sådana temperament, som här
kräfvas, hafva nordiska konstnärer sällan. Fru
Hovings eget konstnärliga temperament är ej
Marianne; det blir därför något för mycket
reflekteradt, för mycket gjordt öfver hennes
framställning, som dock ses med stort nöje,
ty det är skarpt och rätt reflekteradt, väl och
vackert gjordt.
Det har många gånger framhållits, att
Coelio och Octave äro att anse som en
dubbeldelning af Mussets egen personlighet:
Octave är solskens-Musset och Coelio är
månskens-Musset. Herr Personnes Octave har
allt det ljus och all den brio, som bör ligga
öfver figuren, men han saknar nu en gång
för alla den värme, som ock är afsedd, i
synnerhet märkes detta, när, som här, värmen
ingalunda är passionens. Sorgen vid Coelios
bår bör få mycket varmare och känsligare
uttryck, och äfven långt dess förinnan måste
man ana, att den rent romantiska, halft
svärmiska vänskapen för Coelio är Octaves enda
driffjäder och vännens lycka hans enda mål,
när han närmar sig Marianna. Herr
Skån-bergs figur är för robust, hans stämma för
mäktig för Coelios opraktiska, ungdomliga
svärmeri. Deras lynnens skärande kontrast
och deras hjärtans innerliga harmoni komma
nu ej fram så skarpt och så varmt som de
kunna t. ex. i det utomordentligt fina
replikskiftet: »Skall jag tala uppriktigt med dig,
skall du då ej skratta åt mig? — Låt
mig skratta åt dig, och tala uppriktigt!»
Coelios roll hade måhända på det hela taget
lämpat sig bättre för herr Palmes
temperament, och detta temperament har i sig så
mycket ungdomligt svärmeri och fraiche oskuld,
att man utan tvifvel glömt bort om
apparitionen ej varit fullt så ung som herr
Skån-bergs blonde yngling.
Må ingen på grund af ofvanstående små
observationer tro, att dessa roller gåfvos
misslyckadt. 1 bägge framställningarna spårades
de begåfvade konstnärernas allvarliga och
lyckade sträfvan. Särskildt hade herr
Person-nes Octave mycken verve och brio. Men
just när det gäller roller af detta slag, har
kritiken rätt att nagelfara ej blott det
faktiskt gjorda arbetet utan ock de à priori gifna
möjligheterna, dock alltid med ett villigt
erkännande af att ingen scenisk konstnär kan
— när det gäller att spela på temperament
— helt omskapa sitt eget. E. G.
MUSIK.
K. OPERAN.
1896. Dec. 12. Kronjuvelerna.
» v 26. Värmländingarna.
> » » Per Svinaherde.
» » 27. Hans och Greta. (Pajazzo.)
1897. Jan. 10. (Hans och Greta.) På Sicilien.
KONSERTER.
1896. Dec. 3. Fru Nansens konsert.
» » 7. Myrberg-konsert.
> »8. Musikföreningens första konsert
(Bachs h-moll-mässa).
» »17. Första symfonikonserten.
AF de många konserter, som ägt rum
under det flydda årets sista månader,
äro de, som gifvits af våra bägge stora musik-
sällskap, utan all jämförelse mest
anmärkningsvärda. Musikföreningens konsert var till och
med ett helt événement, i det att Bachs
gigantiska h-moll-mässa då för första gången utfördes
i vårt land. Vi fingo därvid göra bekantskap med
ett af den musikaliska konstens förnämsta
verk, lika fulländadt i yttre hänseende, som
enkelt och rörande eller, när så kräfves,
sublimt och skakande i uttrycket. Bach har här
byggt sig ett härligt tempel, upptimradt med
djärf mästarhand och siradt med alla den
mest förfinade konsts mångfaldiga sirater men
på samma gång fylldt af denna det
ofattbaras mystik, af denna brinnande tro och
andakt, som gifver till och med barockens
snirklade språk lif och själ. Vi stanna med
undran inför detta imponerande minnesmärke af
forna tiders mäktiga konst, men vår undran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
