Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och bild - N:r 1, Jan. - Musik. Af M. J.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IO dagboken.
öfvergår i beundran, då vi lyckats tränga
längre in och förmå fullt uppskatta den
klarhet och följdriktighet, hvarmed dessa massor
fogats till hvarandra, och förvandlas slutligen
till rörelse, då vi höra mästaren till denna
titaniskt djärfva och dock regelrätta
arkitek-tonik tala till oss poesiens enkla och naiva,
i alla tider lika språk. — Att i en
kortfattad revy som denna närmare gå in på ett
verk som Bachs mässa tjenar till intet. Må
det vara nog sagdt, att stycken som »Qui
tollis», »Incarnatus» och det sublima
»Cruci-fixus» skulle ha efterlämnat minnen för hela
lifvet, äfven om de icke hade utförts så
fulländadt, som fallet nu var. Den konstfulla
polyfona stämväfnaden framhölls nämligen
med verklig bravur af hofkapellet och
musikföreningens präktiga kör under professor
Ne-rudas mästarledning, och utförandet torde i
sin helhet vara att räkna bland de mest
lyckade, som kommit något större musikverk
till del hos oss, om man undantar de för
öfrigt i förhållande till svårigheterna föga
tacksamma solopartierna, som emellertid sjöngos
med förtjänst af hr Smith, vår förnämste
kyrkosångare, fru Linden och fröken Sidner.
Ett annat religiöst tonverk af
beståndande värde framfördes af filharmoniska
sällskapet, som på sin första abonnementskonsert
lät oss höra Cherubinis sköna c-moll-rekviem,
så öfverflödande af äkta italienskt välljud och
på samma gång buret af äkta religiös
stämning. Denna är här, såsom sig bör, katolsk,
men Cherubini höjer sig flera gånger i detta
sitt hufvudverk till universalitet, så framför
allt i den storslagna »Dies iræ», som genom
sin dramatiska karakter bildat epok i
kyrkomusiken. Egendomligt är, att Cherubini, som
i sina dramatiska verk ofta skref
konserterande, lyckades ge sina kyrkliga verk en så
dramatisk hållning. Äfven det smekande, rent
lyriska välljud, som möter oss t. ex. i den
serafiskt klingande satsen »Pie Jesu» i detta
rekviem, träffar man mera sällan i
Cherubinis operor. Framhållas kan vidare det ljufva
»Agnus Dei» med sitt bortdöende slut. —
Utförandet af detta verk gick ej fritt från
anmärkningar, men var dock aktningsvärdt.
Programmet utfylldes med Södermans något
mendelssohniserande konsertuvertyr, som
åtminstone jag gärna hade sett utbytt mot den
härliga uvertyren till »Orleanska jungfrun»,
som icke spelats på länge, en kand
»rigau-don» af gamle Rameau samt ett par
sångnummer, Mendelssohns konsertaria samt ro-
manser vid piano, talangfullt sjungna af
fröken Sidner, hvilkens röst på sista tiden tycks
ha vackert utvecklat sig.
Vidare har jag att anteckna två
orkesterkonserter, hvilka bägge bjödo på nyheter af
intresse, hr Hennebergs på en suite
»Sheher-azade» af den ryske komponisten
Rimsky-KorsakofT samt »Siegfrieds Rheinfahrt» (ur
»Götterdämmerung») och »Kaisermarsch» af
Wagner samt den första symfoni-konserten på
Tschaikowskys »Symphonie pathétique».
Denna komposition, den sista, som den snillrike rys
sen skrifvit, är ett högst märkligt arbete,
beaktansvärdt bl. a. därför, att det trots sin sym
foniska form innehåller ett helt program. Det
är en kämpande ande, hvars seger och död
här skildras. Den första satsen ger oss hela
programmet liksom in nuce; redan här spela
Trauerklänge in, hvilka vika för ljusare
bilder, som tyckas måla ljuf kärlekslycka. I
hänfördt sjungande toner slutar denna sats,
som trots sina temposkiftningar är skrifven i
strängt genomförd sonatform. Den rytmiskt
egendomliga andra satsen står i mera löst
sammanhang till de öfriga men fjättrar
genom nationela anklanger; den tredje bjuder
på något operaartadt brokiga bilder men
slutar med en glänsande triumfmarsch, som blott
upprepas något för mycket. Tschaikowsky
liksom de flesta slaver kan aldrig höra sina
melodier tillräckligt; de upprepa dem gång
på gång, verklig tematisk utveckling känna
de ej till, och deras verk innehålla därför
mycket af den »göttliche Länge», som
Schumann ansåg karakterisera Schuberts
instrumentala verk. Åtminstone finnes alltid
längden. Triumfmarschen förkunnar, att den
yttre segern är vunnen; den sista satsen, ett
adagio lamentoso, lär oss, att förgängelsen
dock är nära. 1 detta adagio utspelas en
hel dödskamp; vi nästan höra den döendes
rosslingar, ideligen uppflammar lifsgnistan, till
dess ändtligen — helt plötsligt —
dödsklockan förkunnar, att allt nått sitt slut, och en
dyster grafsång tar vid. Säkerligen hörde
ingen denna sats utan djup rörelse, och detta
trots att det melodiska innehållet här var
hvarken betydande eller originelt -— ett bredt
och fullt, naturligt flytande adagio skrifva få
nutida komponister — men det hela bär dock
så den äkta inspirationens prägel, att det
måste göra verkan. Man känner, att
Tschaikowsky här skrifvit med sitt hjärtblod, och man
ryckes därför oemotståndligt med. —
Programmet till denna konsert utfylldes med en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
