Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och bild - N:r 3, Mars - Konst. Ribera och hans Sankt Bartolomeus i Nationalmuseum. Af John Kruse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 6
DAGBOKEN.
helgon, S. Bartolomeus och S. Paulus Eremiten*
De stämma väl öfverens i färgen. I båda äro
tonerna af varmt guldgult och djupt grönt de
härskande, i S. Paulus enväldigt, i S.
Bartolomeus här och där afbrutna af blodigt rödt.
Den förra taflan har också ett mera fridfullt
ämne; en gammal eremit, hvars ännu
kraftiga nakna kropp är återgifven med den
säkraste anatomiska kunskap, sitter på en klippa
och har i knäet en pergamentsrulle, hvars
heliga skrift så eldat hans andakt, att han slår
ut armarne och vänder ansiktet i extas mot
himlen.
S. Bartolomeus har ett betydligt mera
skakande, ja t. o. m. rafflande innehåll, som står
i full öfverensstämmelse med den smak för
våldsam och lidelsefull naturalistisk konst, som
på i6oo-talet, den tid då Ribera lefde, ryckt
väldet från den blodlösa och schablonmässiga
efterklangsidealism, som omedelbart förut
härskat. Aposteln Bartolomeus, som enligt
legenden först flåddes lefvande och sedan korsfästes,
framställes här i begynnelsen af sitt
martyrium. Han har just blifvit bunden med båda
händerna vid ett träd. Den ene af bödlarne,
kall och lugn lik en slagtare, som förrättar
sitt handtverk, har börjat tortyren uppe vid
helgonets högra arm, en annan synes
nedanför, starkt beskuggad, sysselsatt med att slå
rep om helgonets fötter och böjande sig framåt,
medan han stinnt och fräckt glor det
olyckliga offret i ansiktet. S. Bartolomeus vänder
sina ögon från de grymma jordiska kvalen
uppåt mot himlarnes salighet, i hvilken han
snart hoppas ingå. Under hans vänstra hand
ligger Apollo di Belvederes afbrutna hufvud
och fot — en symbol för kristendomens
seger öfver den antika gudavärlden. Helgonets
utmärglade nakna kropp och det lidande
ansiktet med de rödkantade ögonen äro
framställda med slående naturtrohet utan ett spår
af sentimentalitet. 1 bakgrunden skymtar en
olycksbådande himmel, mörkt stålblå men
nästan alldeles öfverdragen af stora gråhvita moln.
Ribera hör icke till de konstnärer, hvilka
mycket omväxla i valet af motiv. När han
funnit ett tema, spelar han det gärna många
gånger, ehuru alltid, tvckes det, med nya
variationer. Hans älsklingshelgon är S.
Hieronymus, hvars bild han målat åtminstone 17
gånger. Därnäst i hans gunst kommer Barto-
* I Dresdens museum finner man af samme
mästare likaledes två pendantbilder af helgon.
lomeus, som han målat omkring 8 gånger.
Ribera och hans tid älskade dylika rafflande
scener som stimulantia för sin kristna tro. Det
bör ock ihågkommas, att målaren, ehuru
verksam i Neapel, var till börden spanjor och ofta
arbetade för spanska beställare. Ingenstädes
hafva som i Spanien — inkvisitionens och
tjurfäktningarnes förlofvade land, Calderons
och Goyas land — blodiga gräsligheter och
religiös fanatism spelet en roll i konsten
liksom i lifvet. De gamla spanska dramerna
från 1600-taIet föra ofta läsaren in i en
underlig värld af religiös fanatism och
järnhårda sociala fördomar, en värld, i hvars
skumma dager en nutidsmänniska känner sig
främmande och förvirrad, och dock besegras den
naturliga motviljan af skönheten i det starka
lif och den heta lidelse, som lik en brusande
ström genomgår det hela.
Så är det ock med Riberas taflor. Deras
måleriska skönheter äro så stora, lifvet i
deras kolorit så intensivt, att ämnenas
motbjudande ohygglighet nära nog glömmes. Om
man vill göra full rättvisa åt deras skönhet,
skadar det icke att kasta en blick på ett par
andra taflor, som sitta strax bredvid i salen.
Den ena (n:r 755) är en väldig duk,
»Kristi törnekröning», som en gång hängt i Åkers
kyrka i Sörmland, dit skänkt enligt
traditionen af Axel Oxenstierna, och som fordom
tillskrifvas Ribera men nu anses snarare
stamma ur Caravaggios skola. Hvilket kritigt och
hårdt ljus, hvilka ohyggligt skarpa skuggor
och hvilka råa färgmotsättningar i denna
genom teckningens djärfhet och kraft märkliga
tafla! När man från densamma vänder blicken
tillbaka till de två Ribera-taflorna, är det som
om man kom från ett iskallt källarhvalf in i
en djup och stilla skog, där
sommareftermiddagens varma guldljus faller in i breda
strimmor. Eller vänd ögonen ned strax till vänster
om Bartolomeus, och du får se en S. Cecilia
spelande orgel (n:r 83, Carlo Dolcis skola),
klädd i en dräkt af en på samma gång
skrikande och tunn blå färg och sentimentalt
himlande med ögonen. Strax till vänster om
Cecilia sitter en syster till henne, en botfärdig
Magdalena (n:r 38), också hon rått
sentimental och af en obehaglig såsig brungrön
färgton. Hvilar du sedan åter din blick vid
Bartolomeus’ enkla och sköna färgskala, känner
du, att du kommer från svaghet till kraft,
från Carlo Dolciska cittror till mäktigt
ljudande orgeltoner. John Kruse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
