Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och bild - N:r 4, April - Litteratur. Om Udviklingsgangen i Henrik Ibsens Digtning af A. Schack. Af Robinson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 6
DAGBOKEN.
lika orimligt af en metodiskt konstruerande
granskare (t. ex. nu denne danske
»sognepræst»), alldeles lika naivt orimligt som
publikens gamla skvallervana att tala om
porträttering af den eller den enskilda personen,
därföre att en dramatisk författare eller berättare
alltid åtminstone i någon mån, vare sig
medvetet eller omedvetet, arbetat med hjälp af
modell.
Här saknas utrymme för att exponera ens
femtiondedelen af de många, som jag vill
förmoda, på god tro gjorda »identifieringarna»
i detta dryga radamantus-protokoll. * Men
åtminstone en af dem (den viktigaste) befarar
jag långtifrån vara gjord på god tro.
Kritikern själf säger sig ha uppskattat »det kostelige
humor» »gennem alle stykkets fem akter»
i »En folkefiende». Och ändå ställer han till
en stor, allvarlig process mot Stockmann för
dennes öfverdrifna uttryck och påståenden
under det offentliga folkmötet i fjärde akten
och inom egna dörrar i femte akten!
Processen gäller, att enkom »en ren og ærlig sjæl
som Stockmann» gjorts till språkrör för
sam-hällshatande, ibsenska läror, -— något som är
styggt och för öfrigt är ett kompositionsfelf!). Ty
hur skulle väl Stockmann på två dar hunnit
»udvikle sig til aandelig fornemhed» och till
en af »forpostfægterne»? Hur skulle han
rimligtvis på två dar (han är en kunnig och
förfaren läkare!!) lyckats slå i sig »Darwin» och
alla dessa andra »evolutions»-böckerna!? Nej,
det är bara så, att han skall bära fram en
hop ibsenska kätterier, och därför är han
från och med fjärde akten vorden en sådan
bortbyting, han som förut var den
godmodigaste och tillgängligaste af alla — —- —
Aj, aj! Herr pastor Schack; det är nog
icke väl öfverensstämmande med teorien om
den där lifslånga forbeningen och förhärdeisen,
att Ibsen i 50—60-års åldern skrifvit sitt utom
all fråga allra älskvärdaste, öppenhjärtigaste,
varmaste stycke. Men att eskamotera bort
detta faktum på ett så tafatt sätt, som det
ni försöker — det går inte.
Nu till sist några ord till protest mot
ogenheten, hårklyfveriet och polisförhörslynnet
i den dryga boken (läsaren kan slå upp
hvilken af de 202 sidorna som hälst)!
* Kritikern förbrukar för ändamålet aderton af
Ibsens skådespel (f. o. m. Fru Inger til Östråt t. o.
m. Lille Eyolf), i hvilka han omgör hvarje
dramatiskt stark replik till en skaldens själfbekännelse.
När de i religiöst, moraliskt eller socialt
hänseende tryggt besuttna hrr »beati
possi-dentes» döma sina antipoder, »de sökande»,
så borde detta — tycker man ju gärna —
ske ädelmodigt, storsint och utan nycker?
Billighet höfves den i relativ ro njutande gent
emot den jämförelsevis öfveransträngde, den
midt inne i tviflens och förvärfvets kamp, i
otrygghetens eller orons lifsvillkor stadde. Men
ringaste »grand» billighet är svårt att
upptäcka i denne broder granskares »öga».
Ibsens nya kritiker säger mycket bestämdt
ut, hvad det är han vill, samt håller stadigt
fast vid ett enda motiv från början till slut.
Detta är bokens stora förtjänst. Skada blott,
att han intet enda ögonblick vill någonting
möjligt. Han vill, han fordrar, att (i en dikt
full af handling) diktaren skall stå öfver allt
och alla, vara ett slags förskrift eller
syntaktisk eller grammatisk tabell af redan
stereotyperad vishet. Detta slår icke in på en lifs
-lefvande, fattig syndig människa. Och vore
diktaren icke en sådan, då hade han heller
intet att väcka oss andra med.
Många finnas — och det är där i och
för sig intet ondt i —, som ej ha annat att
meddela, än hvad de ärft, hvad andra förr i
tiden arbetat ihop åt dem. Men dessa många
höra då ej heller till de egentligen s. k.
»produktiva», i mänsklighetens gemensamma
ut-vecklingssträfvan. Allt, som kan ärfvas, måste
först ha förvärfvats. Det är försökare,
trefvare, stapplare, syndare, ännu om vägen ganska
ovissa, ännu nätt och jämt halfmedvetna, ännu
ofullfärdige föregångsmän, som först uttagit
hvart enda, stort eller litet steg i vårt släktes
framåtskridande. När de först togo det där nya
steget, då hälsades det minsann ej som något
vishetens framsteg utan merendels som brott
och öfverdåd och helgerån. Och få af dem
få själfva lefva så länge, att den grupp, som
lefver af arfvegods, hunnit börja att räkna
detta nyvunna dit.
Granskaren Schack slutar sitt ultimatum
med de nyss lästa verserna ur »På vidderne».
Låt mig ock sluta med några verser. De äro
visserligen icke skrifna om Ibsen, som då (i
förra hälften af 1850-talet) ännu ej hade låtit
höra af sig här i landet, men kunna möjligen
passa in ändå.
EN SIARE.
Ingen fröjdas, när jag kommer;
ingen gråter, när jag går.
Ensam i den vida världen
som i haf ett skär jag står.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
