Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och bild - N:r 4, April - Litteratur. Om Udviklingsgangen i Henrik Ibsens Digtning af A. Schack. Af Robinson - Ur bokmarknaden. Af Hj. S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IO DAGBOKEN.
Böljor svalla; sjöar bryta;
kyla ej min stängda barm.
Den vulkan jag bär inom mig
gör ej svala vågen varm.
Vattnets tunga slickar stenen,
tär väl in sin bild därå.
Elden, som härinne rasar,
gräfver djupare ändå!
Därför — upp, du tröga klippblock!
Jag vill spränga dina band,
vräka skärfvorna i djupet,
sätta luft och sky i brand.
Vällust utan gräns att spåra
heta lågans återsken
skälfva ner i rörda vågor,
dallra genom rymden len!
Fröjd, när under hennes kyssar
dim bon blossa upp i ljus!
Hvad gör då, att eldens egen
bärare förgår i grus?
Sluten kan ej fröjd han bringa,
sorg ej, se’n han krossad är,
och hans kalla haf i yrsel
stormar löst mot nästa skär.
Robinson.
UR BOKMARKNADEN.
Man kan icke förebrå författaren till »Dess
höga Plaisir» att i någon nämnvärd grad ha
skattat åt begäret att romantisera den lilla
hofhistoria, som han gjort till ämne för sin
bok. Kanske snarare motsatsen. Änne Sophie
Reventlov, först sin konungs gemål till vänster
under titeln furstinna af Slesvig, sedan
drottning af Danmark och Norge, synes af allt
att döma hafva varit en Evadotter af denna
i sig själf tämligen odeciderade typ, som det
borde ha varit lätt för författaren att gifva
en individuel karakter efter sin egen smak,
utan att därför träda den historiska sanningen
eller sannolikheten för nära. Strax i början
märker man väl en ansats i den riktningen,
men man märker också där, hur nära
författaren ett ögonblick har varit att låta sin
hjältinna flyta öfver i Marie Grubbes typ;
kanhända har han också själf haft en känsla
af denna fara och därför i bokens senare hälft
med flit behandlat henne mera kargt. Hvad
hennes kunglige älskare beträffar, står han i
Birger Mörners bok nästan i en torrare dager
än i historien. Fredrik IV, Karl XII:s
samtida och motståndare, räknas för att hafva
varit en af de bästa Oldenburgarne på Dan-
marks tron. Det vill visserligen i och för
sig icke säga så synnerligen mycket, och han
var också mycket långt ifrån att vara någon
betydlig regent; men hans gestalt i historien
ger likväl intrycket af en vida kraftigare och
blodfullare människa än den operettkung, som
i »Dess höga Plaisir» trippar omkring med
peruk i stället för hufvud och ordenskraschan
på hjärtats plats. Det ligger väl från
författarens sida en afsikt äfven i detta: han
har velat låta det individuela i sin bok träda
i bakgrunden, för att i stället låta tidsfärgen
framträda så mycket skarpare, och däri har
han i det hela taget lyckats mycket godt.
Det är en fängslande och pittoresk serie af
tidsbilder han här rullar upp. Sommardagarne
på Clausholm, maskeraden på Koldinghus,
vinterns fester i Köpenhamn, allt detta skildras
i den rätta stämningen med en lätt och
artistiskt säker hand, utan att man någonsin
märker för mycket af den forskaremöda, som
bör ligga dold under sådana skildringar. Det
är dessa egenskaper som göra »Dess höga
Plaisir», väl icke till ett diktverk af rang —
det gör den icke heller anspråk på att vara
— men till en välskrifven och roande bok
och en bok af god smak.
* *
Den diktsamling »I dagens stunder»,
hvarmed hr Fredrik Vetterlund nyligen har
debuterat, gör ett föga sofradt men därför icke
osympatiskt intryck. Man kan ur den leta
fram åtskilliga dikter, sprungna ur ett
älskvärdt och själfullt lyriskt temperament af det
äkta svenska lungsiktiga slaget, ett
temperament utan stark originalitet och med ringa
intellektuel räckvidd men med en viss skär
ungdomlighet, som fängslar och afväpnar. Så
finner man där också en del poem, och de
äro tyvärr rätt många, om hvilka det är föga
annat att säga, än att de äro ord, ord, ord;
och någon gång glömmer förf. till den grad
allt hvad själfkritik heter, a’t han förirrar sig
in på området för det rent pekorala — se
exempelvis dessa strofer om en gammal dorr,
bakom hvilken står ett älskande par:
Gamla dorr, som grå och knarrig
g]ort din tjänst i tid som rann,
hvad det nu skall kosta på dig,
att du icke skvallra kanl
Gamla dörr, du nu får höra
huru käckt man smugglar bref,
och hur rent osägbart kiligt
tant på gatan lurad blef.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
