Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och bild - N:r 4, April - Ur bokmarknaden. Af Hj. S. - Konst. Japansk utställning. Af John Kruse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 6
IO DAGBOKEN.
Man ser strax af dessa rader, att fürf:s
begåfning icjce ligger åt det skälmskt
humoristiska hållet; till all lycka är det också så
där alldeles undantagsvis han försöker sig i
den riktningen. Det vore därför förhastadt
att af dessa bägge fatala strofer låta skrämma
sig bort från en diktsamling, som likväl
innehåller en åder af skär och äkta poesi, dä’om
vittna otvetydigt dikter sådana som »Stolthet»,
»Blå blomma» och ännu andra — dikter, af
hvilka de flesta visserligen skulle ha hört mera
hemma i Atterboms och Stagnelii dagar än i
våra, men som likväl äro för djupt kända
för att med någon rättvisa kunna stämplas
som uppkok på förbrukade recept.
»Fri Kærlighed» af H. Fries-Schwenzen
— ett debutarbete, af allt att döma — är
en konstnärsroman från Paris. Vi kunna här
göra en, om ock flyktig, bekantskap med
Eiffeltornet (»slankt og fint»), Notre-Dame,
Triumfbågen, Champs-Elysées, Louvren och
Rue de Rivoli, till slut också med La Morgue
och Père Lachaise. Målaren Alfred Petersen
har lånat en del pengar af »den rige
Etatsraad Volmer i København», i hvars dotters
hjärta han också har en inteckning; så har
han rest till Paris för att studera. Där gör
han bekantskap med en vacker ung flicka i
nödställd belägenhet, som väcker hans
medlidande, att börja med; han lämnar henne fri
bostad i sin atelier och lär henne att måla
solfjädrar. Men så en vacker dag — hvem
kunde ana något sådant? — kommer »den
lille Gud Amorsen» med i spelet, och en
tragisk konflikt uppstår, hvars egentliga innebörd
emellertid är en smula trasslig att reda ut.
Petersen känner sig bunden till fröken Volmer,
icke emedan han är förlofvad med henne, ty
det är han icke; icke heller emedan han älskar
henne, ty det gör han visserligen en smula,
men det är tydligt att han älskar parisiskan
mera. Hvarför alltså? Jo, dels emedan han
misstänker att fröken Volmer älskar honom,
dels emedan han har lånat pengar af hennes
far — hans tvekan härrör alltså dels af den
berömda germaniska troheten, något långt
drifven, dels af vanlig redbarhet i affärer.
Hufvudsaken är emellertid att det uppstår en
tragisk konflikt, så att boken kan sluta med
La Morgue och Père Lachaise, d. v. s.
sorgligt.
Helge Röde är en ung dansk författare
med en fm och pregnant talang särskildt i
riktning af, hvad skall jag säga, ett slags
filosofisk galghumor. I det lilla dikthäfte han
nu har gifvit ut finner man emellertid tyvärr
väl litet af hans egentliga litterära personlighet.
Den modernaste litteraturen har, bland
åtskilligt annat, på sitt samvete att ha drifvit
en verklig svindelaffär med stämningslyrik, och
man kan icke motstå frestelsen att inrangera
det mesta af dessa »Digte» under samma
rubrik. De äro icke dåliga, man har endast
svårt att inse nödvändigheten af deras tillvaro:
det är just mängden af dessa små dikter öfver
att solen nyss har gått ned, att det är så
underligt stilla etc., som väcker misstro till
äktheten och djupet af de stämningar, ur
hvilka de vilja gifva sig ut för att ha flutit
fram. Då man öppnar ett sådant häfte
stämningsvers, läser man först några af dkterna
med intresse, men länge håller man icke ut.
Hvad är nämligen, noga räknadt, stämningens
betydelse annat än den att vara en paus, ett
andedrag, en sekund af hvila? Men om någon
skulle falla på den idén att vilja skrifva en
komposition af idel pauser, hur skulle då
pausen som effekt kunna göra sig gällande?
— På samma sätt drunkna här stämningarne
i hvarandra. c
KONST.
JAPANSK UTSTÄLLNING.
Figur och genrestycken.
Den utställning af målningar och träsnitt
i färger, som en fransk konstkritiker
monsieur Julien Leclercq såsom
ombud för en konsthandlare i Paris från medio
af mars till början af april anordnade i
Theodor Blanchs konstsalong vid Hamngatan,
kunde visserligen icke göra anspråk på att gifva
en rikhaltig eller något så när fullständig
representation af det fjärrbelägna Ölandets
märkliga gamla konst. Dels var det exponerade
till en del af alltför obetydligt värde, dels vo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
