Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och bild - N:r 4, April - Konst. Japansk utställning. Af John Kruse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGBOKEN.
29
ro endast några få af de mera framstående
mästarne företrädde. Som utställningen var,
gaf den emellertid i alla fall en rätt god idé
om den japanska konstens allmänna karakter,
och det verkade uppfriskande nog att en stund
betrakta dessa alster af den mongoliska rasens
artistiska begåfning.
En japansk tafla eller s. k. kakémono är
någonting mycket olikt en europeisk målning.
Kakémonon, som för europeiska ögon närmast
liknar en stycke af en tapetrulle, består af en
smal och hög rektangel af siden eller papper;
på det tunna materialet, som hålles sträckt
genom i öfre och undre ändan horizontalt
löpande runda trästafvar, äro med vattenfärger
och tusch ytterst lätt utkastade, stundom
knap-. past mer än antydda, några föremål vanligen
ur växt- eller djurvärlden. På utställningen
funnos 2b stycken sådana kakémonoer.
Därjämte voro ett tiotal små handteckningar,
utförda i samma teknik, utställda. Ännu ett slag
af målningar finns det i Japan, de s. k.
maki-monocrna, ett slags rörliga friser af högst :i/i
alns höjd men i längd mätande ända till 20
alnar och däröfver, hvilka bestå af
sammanhäftade akvareller, som skildra en rad af
fortlöpande händelser eller sammanhörande scener,
såsom festtåg och dylikt. Af sådana, för
europeiska vanor något ohandterliga målningar
hade utställningen dock inga att uppvisa.
Slutligen hafva Japans målare uppnått ett
högst märkvärdigt mästerskap i en af européer
föga försökt art af grafisk konst: träsnittet,
tryckt i flera olika färger. Denna konstart,
hvilken, sådan den öfvas af japanerna, med
en rent af illusorisk trohet härmar
akvarellmålningens verkan, var på utställningen den
rikhaltigast företrädda. Till minne af festliga
sammankomster pläga japanska konstnärskretsar
utgifva dylika träsnitt hållna i synnerligen
dämpade och diskreta färger. Sådana blad
benämnas surimonoer, och utställningen hade äfven
några representanter för dessa att uppvisa. En
del billiga populära träsnitt af det slag, som
de bildade japanerna själfva lära djupt
förakta för deras brokiga och våldsamma färger
men som för det stora publikum i Europa
blifvit det mest kända af japansk bildkonst,
voro äfven till finnandes.
Söker man göra sig reda för det intryck,
som dessa japanska kakémonoer och träsnitt
gåfvo, blir resultatet, att man ger den danske
konsthistorikern Karl Madsen rätt, som i sitt
spirituela och lifliga debut-arbete »Japansk
Malerkunst» (1885") framhåller, att sinnet för
landskapets samt växt- och djurvärldens
skönhet är det dominerande hos de japanska
artisterna, hvilkas konstnärliga styfbarn däremot
är människan och hennes lif. Det råder i
själfva verket i allmänhet en märkvärdig stelhet
och otymplighet i framställningen af dessa
japanska damer och herrar, som oföränderligt
bevara samma uttryckslösa, döda min, vare sig
det är fråga om en promenad vid
flodstranden, en bollkastning för att roa småbarnen,
en serenad, en toalett-episod eller ömma
erotiska scener. Det ser ut som om figurerna
gingo med masker. Ansiktets bleka oval med
de sneda ögonbrynen och den onaturliga lilla
miniatyrmunnen äro, liksom de löjliga små
dock-händerna, öfverallt hvarandra stereotypt
lika, och hur armar och ben kunna hänga ihop
med bålen på dessa i vida och styfva dräkter
inhöljda varelser, är en gåta som konstnären
antingen fiffigt alldeles undandrager sig att
besvara eller, om han försöker svaret, gör
ännu mera obegriplig genom de mest
obesvärade och hårresande felteckninger. Men det
vore orätt att på denna i så ytterlig grad
scha-blonmessiga figurkonst vilja tillämpa den
solida europeiska konstens stränga kraf på
teckning, perspektiv och illusorisk lefvande
verkan. Man får, som oftast i den japanska
konsten, låta bilderna gälla som antydningar, som
eggelser för fantasien att fylla ut och göra
lefvande de döda eller tomma punkterna, och för
öfrigt glädja sig åt de diskreta och behagliga
färgharmonierna. Se t. ex. Utamaros familj
promenerande vid stranden med de fina röda
och blekgröna tonerna eller »serenad» afToRii
Kiyonaga med de tre figurerna i förgrunden
och den vackra vyen till vänster ut öfver
landskapet — en förening af blekrödt, grönt och
hvitt, som verkar synnerligen behagligt. För
öfrigt fanns äfven bland figurstyckena ett och
annat som fördelaktigt skiljde sig från den
stereotypa mängden. Skildringen af barn synes
ligga mera för japanerna än den af vuxna
personer. I Utamaros nyssnämda
»promenerande familj» är den lille gossen, som sträcker
sig efter sköldpaddan på vägen, rätt lefvande,
liksom det lilla barn, som på Tyokanis
»bollkastande kvinnor» med ifrig lystnad griper
efter bollen. Men äfven af vuxna personer
funnos framställningar, där lifvet delvis
undanträngt schablonen. Sharakus »mannen med
pipan» (inköpt af en af våra främste målare) är
en bröstbild i profil af en rätt humoristiskt
uppfattad japanes, som hållande den lilla gula
bernstenspipan i handen ser rätt framför sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
