Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och bild - N:r 5, Maj - Musik. Af M. J.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGBOKEN.
37
MUSIK.
K. OPERAN.
April 13. Faust (d’Andrade.)
,, 2 3. Ernani (jdje akt.) Pajazzo (d’Andrade).
Maj 5. P’igaros bröllop.
16. Utställningskantat. Orfevs.
KONSERTER.
April i i. Konsert för konvalescenthemmet.
„ 13. Fru Möllers norska romansalton.
14. Musikföreningens konsert. (Repris af
Kiels oratorium Kristus.)
16. Långfredagskonsert. (Skapelsen.)
,, 18. Femte symfoni-konserten.
,, 22. Hr Kjellströms konsert.
„ 25. Hr Rundbergs matiné.
„ 27. P’ilharmoniska sällskapets konsert (Franck.
Les béatitudes.)
Maj. 3. Fröken Lida Stjernblads soaré.
,, 8. Operapersonalens konsert i Östermalms
kyrka.
Den förflutna mänadens inest
anmärkningsvärda musikaliska tilldragelser här hos
oss ha varit våra båda stora musiksällskaps
konserter och så utställningens öppnande,
hvilket skänkte oss hr Stenhammars kantat. Denna
uppfördes följande dag å Operan, och man
kunde nu under gynnsammare omständigheter
än ute på utställningens friluftskonsert förvissa
sig om denna kompositions stora värde. Hr
Stenhammar har här anslagit en nationel ton.
Det är en anklang af »Mandom, mod och
morske män», som vi träffa i det kantaten
genomgående motivet, andra folkviseanklanger
finnas äfven, men behandlingen af denna
folkton är ny och uppvisar intet inflytande från
Söderman, af hvars svenska klanger hr
Stenhammar i sina tidigare kompositioner
påverkats. Hr Stenhammar har genom beröring med
ett nationelt stoif fått fram sin personlighet;
allt det svenska, veka, sångbara, som kunde
spåras redan i hans tidigaste stycken, har nu
brutit igenom. Så är t. ex. kvartetten
»Hägring i sagoljus» ett slags moderniseradt
motstycke till Lindblads»Ofver skogen,öfver sjön»,
eller Josephsons »Stjärnorna
tindrare’n»;åtminstone är stämningen, tonen densamma. Och den
na nationela färg är ej löst påsmetad, den finnes i
själfva idéerna, stilen är sedan för öfrigt hvad
man kunde kalla nytysk eller
efterbeetho-vensk. Sammangjutningen af denna breda
klassiska stil med nationelt stoff är det
originela i hr Stenhammars musik, som äfven äger
en särskild förtjänst i den förträffliga
instrumentationen, som är elegant, klar och full.
p]n hel triumf firar hr Stenhammars
instrumentationstalang i det stycke, där ångans
hvisslande och frustningar och maskinernas
rassel åskådliggöras. Trots realismen i denna
musikaliska målning består dock icke hela
taflan af färgklickar eller hvad man brukar
kalla pointer. Den musikaliska teckningen är
äfven tillgodosedd; också har komponisten
här skrifvit ett flytande och organiskt stycke
musik.
Det jäser och sjuder i vår unga svenska
tonkonst. Hr Stenhammar har nu slagit
igenom och skaffat sig en stil, »Sturm und Dräng»
ligga bakom honom. Men äfven andra af
våra unge komponister börja röra på sig. Hr
Alfvéns symfoni var mer än ett vackert löfte,
var en verklig konstnärsbedrift, och hr
Peterson-Berger har äfven han visat böjelse att försöka
sig i större stil. 1 stället för sina vanliga
små nätta sångbara visor har han nu bl. a.
skrifvit en verkligt präktig »Höstsång» (texten
af Heidenstam) med bredd och klang
och-verklig originalitet samt tre tonmålningar för
piano, där han målar väl, karakteristiskt och
glansfullt. Hr R. Liljefors har nyligen
publicerat en särdeles talangfull violinsona’ och
präktiga sånger, hrr G. Hägg och Knut Bäck
lara äfven ha fullbordat större
kammarmusikverk, hr Bror Beckman har offentliggjort nya,
som det säges, intressanta sånger. Som
synes äro vi på väg att få en ny, lifaktig
musikalisk skola, till stor del påverkad af
nordiske mästare som Söderman och Grieg;
ehuru för de flesta, som naturligt är, den tyska
musiken och särskildt Beethoven tjänat som
mönster.
De två mästare, som fingo komma till
orda på våra begge musiksällskaps sista
konserter, hade gått ändå längre tillbaka, till
Sebastian Bach, och hade dock åstadkommit
verkligt moderna verk. Det sä kallade
moderna äger ju ofta endast ett tillfälligt,
öfvergående intresse, under det att de verkliga
mästerverken, hvilka ej alltid tillfullo
begripas förrän långt efter sin tillkomst, visa en nästan
outtömlig rikedom pä musikaliskt stoff, som
utvecklingen kanske först efter flera
människoåldrar hunnit tillgodogöra sig. Så var fallet
med Bachs musik, och så kommer det sig, att
man, i fall man nu för tiden vill skrifva verkligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
