Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och bild - N:r 5, Maj - Musik. Af M. J.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
38
modernt, bör söka rad äfven hos Bach. Man har
sagt, att Kiels stil är Bach, sedd med
mendeis-sohnska glasögon, — lika gärna kunde man då
kalla den Bach, sedd i wagnerskt ljus. Ty den
moderna deklamationen och
orkesterbehandlingen i oratoriet Kristus, om hvilket det nu
närmast är fråga, röjer wagnerskt inflytande.
Jag vet ej, om Kiel kände »Meistersinger»,
då han strax i början af 1870-talet skref
sitt oratorium, men det ser nästan så ut.
För öfrigt finner man äfven påverkningar af
Hände! och Mozart, men framför allt
naturligen af Bach, hvars passionsmusik är Kiels
egentliga förebild. Man kan dock icke neka,
att Kiel genom sammangjutningen af alla dessa
element fått sig en egen stil, och att hans
oratorium är alltigenom imponerande genom
stilens fasthet och konstfullhet samt rörande
genom uttryckets ädelhet och pregnans. Ett
sublimt ställe är särskildt Kristi sista ord
och hans död på korset. Utförandet var
liksom förut mycket nära fulländningen,
åtminstone hvad beträffar kör och orkester under
hr Nerudas mönsterledning. Solisterna, hrr
Lundqvist och Forsell, fru Linden m. fl.
skötte sig förtjänstfullt.
P’ilharmoniska sällskapet var icke lika
lyckligt, körerna voro nog omsorgsfullt
inöf-vade, men det hela var icke genomarbetadt,
nyanser saknades, och särskildt spelade
orkestern jämntjockt, allt beroende på
otillräckligheten af hr Hedenblads dirigentförmåga, som
nog kan förslå för a-capella-körer men vid
uppförandet af större verk icke alltid visat
sig stå profvet- Kom nu därtill vid denna
konsert, att de mänga solisterna nästan utan
undantag voro i ett eller annat afseende
undermåliga, — de bästa voro fröknarna
Hul-ting och Piehl samt hrr O. Leijdström och
Brag — och man kan förstå, att denna
konsert icke var i allo angenäm, och dock
introducerades då ett mästerverk, oratoriet »Les
béatitudes», af den genialiske César Franck.
Äfven i FYancks verk finner man inverkan
af Wagner, och liksom Kiel fotar äfven han
till stor del på Bach. Men det är Bach-stil,
uppblandad med romanska element, vi här
träffa; särskildt behandlas sångstämmorna med
fransk klarhet och lätthet. Satan är skildrad
helt och hållet i Berlioz’ stil, o. s. v. Fullt
modern är Franck framför allt i sina
egendomligt skära harmonier, och det är i
hopgjut-ningen af Bachs polyfona stil med moderna
klangverkningar som han är originel. Hvad
»Les béatitudes» beträffar, så skadas intrycket
af delta verk af den af en fransk blåstrumpa
— sit venia verbo - författade, trots det
sublima ämnet tämligen banala texten.
Situationerna äro icke oskickligt anbragta, ämnet
är väl grupperadt, men orden äro för platta.
Detta har dock här och hvar bättrats något
af den talangfulle öfversättaren, hr E.
Fahlstedt, och musiken är i sin mästerliga kraft
och klarhet, sin lyriska fläkt, bredd och
glansfullhet af den art, att den öfverallt måste slå
an, ja hänföra. Den mest helgjutna episoden
är kanske det skakande sorgekvädet (salige
äro de, som lida), där Franck skrifvit något
af det skönaste och mest storslagna, man kan
få höra, men äfven de andra afdelningarna
innehålla nästan alltigenom verkliga skönheter.
En egendomlig man, denne Franck. Dä
han 1890 dog vid närmare 70 års ålder,
hade han visserligen en liten trogen
musikalisk menighet omkring sig, men den stora
mängden af hans kompositioner voro för den
större publiken fullkomligt okända, och något
anseende hade han egentligen väl endast som
organist och lärare i musikteori. — Vår tid
tycks verkligen vara de misskända geniernas
period, särskildt inom musiken kan detta
tyckas vara fallet. Jag påminner i detta
sammanhang om Bruckner, som ju nu efter sin
död allmänt säges ha tillhört de store andarne,
men hvars verk ännu äro ganska okända. Och
icke heller hos oss ha vi ju alldeles saknat
mästare, som lefvat och dött i förgätenhet.
Af öfriga offentliga musiknöjen var
päsk-dagskonserten endast en återupprepning af den
sista Beethovens.konserten, med det undantag,
att Leonoraouvertyren ersatts med den till
Egmont, och att Perfido-arian nu sjöngs af
fröken Hulting, något som alldeles öfversteg
hennes krafter. Fru Möllers norska
romansafton lät oss höra Kjerulf, Grieg, Sinding,
Agathe Backer, Lasson m. fl. komponister
godt representerade och förtjänstfullt tolkade;
en debuterande sångerska fröken Lida
Stjernblad visade sig äga en afgjord
föredragstalang men en något skadad stämma, hvilket
var synd, då hos henne eljes funnits ämne till
en verklig romanssångarska à la Lilian
Sander-son. Återstående konserter nödgas jag
förbigå.
Från operan är endast att anteckna, att
hr d’Andrade sjungit Mefistofeles i Faust,
som han gaf väl pajazzoartadt ungefär som en
stiliserad maskspelsfigur, hvarjämte han denna
afton trots att partiet lagts om för hans
stämma, sä att man knappt kunde känna igen det,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
