Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och bild - N:r 6, Juni - Konst. Svensk arkitekturhistoria. Af John Kruse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGBOKEN.
43
är Nationalmusei intendent, d:r Upmark, som
genom mångåriga studier i ämnet,
forskningar i privata och offentliga arkiv samt en rik,
man kunde säga personlig bekantskap med
arkitekturens skapelser i skilda delar af vårt
land är synnerligen väl skickad till ett dylikt
värf att låta stenarne tala. Sin kompetens
har han för öfrigt redan förut ådagalagt
äfven såsom skriftställare på detta område
ge-*hom åtskilliga grundliga och omsorgsfulla
arkitekturhistoriska uppsatser, såsom Svenska
riddarhuset (,1891), Vadstena slott, Skånska
herrgårdar under renässanstiden och Torpa
slott (Svenska fornminnesföreningens
publikationer 1891, 1894 och 1897)5 Stockholms
slott under Vasatiden (Svenska slöjdföreningens
meddelanden 1896; m. m. Den intima
kännedom om den i Nationalmuseum förvarade
stora Tessinska samlingen af
arkitekturritningar, hvilken d:r Upmark vid sitt egenhändiga
ordnande af densamma förvärfvat, måste ju
också i hög grad hafva gagnat hans
ifrågavarande arbete.
Planen är att i 5 häften "i stort
högfolio-format gifva en framställning af den svenska
renässansarkitekturen från och med dess
första uppträdande omkring 1530, då den ännu
med en viss opportun försiktighet ansluter
sig till medeltidens byggnadssätt i fråga om
totalanläggningen, ända fram till 1760, då
utvecklingen gått genom stilformerna:
högrenässans, holländsk renässans med
barockanklang och senrenässans i Palladios anda, för
att till sist mjukt löpa ut i rococons
nyckfulla och sprittande ormlika grace. Texten
skall bestå af inledande historiska öfversikter
öfver de olika stilgrupperna inom perioden
samt detaljerade historiker och beskifningar
af de särskilda byggnadsverken ordnade i
i kronologisk följd, så att i realiteten en
fortlöpande framställning uppstår. Hvarje häfte
illustreras, förutom af smärre i texten
inströdda afbildningar, af omkring 20 lösa
hel-sidesplancher utförda i ljustryck af Albert
Frischs skickliga reproduktionsanstalt i Berlin.
Hittills äro 2 häften utkomna, af hvilka
det sista innehåller början af texten. Här
lämnas först en allmän öfversikt af den
första stilgruppen, hvilken författaren kallar
Vasaperioden (1530—1650) och som
innefattar två underafdelningar: den tidiga
Vasaperioden till i 600 och den senare
VaSA-perioden till 1650; under slutet af den
sistnämda börjar genom de båda inkallade
främlingarne, fransmannen Simon de la Vallée
och stralsundaren Nikodemus Tessin d. ä., en
ny stil, den klassiska senrenässansen, som
inleder en ny period.
I stora och breda drag tecknas först
»tiden och personligheterna», byggherrarne —
Vasakonungarne — och konstnärerna, af hvilka
utom ett par (målaren och byggmästaren
Anders målare och tapetväfvaren Nils
Eskilsson) samtliga voro inkallade utländingar:
tyskar, flamländare, holländare och åtminstone
en italienare (J. B. Brezzilesi). Den främste
byggherren under denna tid var Johan III,
hvilken med en liflig ehuru, som författaren
träffande anmärker, nästan modernt nervös
och orolig energi själf ledde sina otaliga
byggnadsarbeten och af hvars hand ännu 500
byggbref finnas i behåll. Karakteristiska för
Johan III äro såväl hans utrop i ett bref:
»Bygga är wår högsta lust», som den en
smula neroniska befallning han gaf, att alla
privathus i Stockholm, hvilka voro synliga
från kungliga slottsträdgården, skulle vara
försedda med »välska» gaflar, d. v. s. sådana,
som voro i stil med den gafvel konungen
själf uppfört i sitt slott på det s. k.
»adelshuset» och hvilken var delad i trappafsatser och
rikt utsirad med nischer, pilastrar, statyer
och små obelisker (i »Gamla Stockholm» på
årets utställning finnes en trogen kopia af
denna praktgafvel, till höger om ingången till
slottets borggård).
Därefter öfvergår författaren till detaljerade
karakteristiker af de båda Vasaperioderna.
Under den första af dem framträder den nya
stilen hufvudsakligen i dekorativa detaljer,
medan i grundplanen och totalanläggningen
traditionerna från äldre tider ännu äro de
förhärskande. Medeltidens pittoreska
oordning i grupperingen af en byggnads olika
delar, dess ringa tanke på det yttres skönhet,
blott väggarne stodo där starka och grofva,
så att de vid behof kunde göra tjänst som
fästningsmurar, allt detta röjer sig ju med all
önskvärd tydlighet i våra äldsta
renässansbyggnader, t. ex. kungaslottet Gripsholm eller
de privata slotten Torpa och Rydboholm
(»Vasatornet»). Äfven i det inres
klumpiga och okomfortabla inredning med trånga,
brant uppstigande eller i nyckfulla krokar
snodda trappor och låga rum med oregelbundet
sittande fönster är det ännu medeltidens anda
som talar. I de dekorativa detaljerna: portaler,
kaminer, vägg- och takpanelningar etc. låter
däremot renässansen höra sin röst, ännu med
en viss ängslig skygghet och trefvande sir-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
