Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och bild - N:r 6, Juni - Musik. Af M. J.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGBOKEN.
47
text af Sophus Bauditz hvilket varit inlämnadt
till kgl. teatern i Köpenhamn för vid pass 20
år sedan men ännu ej blifvit uppfördt. Tout
comme chez nous. J. A. Josephsons populära
körfantasi »Islossningen», som dock ej hör till
denne komponists bästa verk och dessutom ej
utfördes tillräckligt spänstigt och rytmiskt,
bildade en öfvergång till Svendsens
D-dur-symfo-ni, hvilken blef en stor triumf för komponisten,
som själf dirigerade och gjorde det med
makalös bravur. Så fint och nyansrikt hade
stråkstyrkan knappast förut spelat; det blef nu
en verklig njutning att få lyssna till den mättade
och fulla klangen från den präktiga 12
o-mansorkestern, och det så mycket mer som den
komposition, som utfördes, var af präktigaste
slag. Liksom många moderna symfonier är
äfven denna bäst i mellansatserna, men
Svendsen har dock öfver allt gjutit nationela och
karakteristiska toner in i den klassiska formen
och åstadkommit ett verk af bestående värde.
En rätt färgrik ehuru icke så originel suite,
»Götz von Berlichingen», där man bl. a.
i »Fehmgericht» träffade på mendelssohnska
älfvor, som förgäfves sökte ta på sig en
hemlighetsfull och dyster min, inbragte
komponisten, Ivar Holter, som själf dirigerade,
en succés d’estime; Wilh. Stenhammar lät höra
första satsen af sin präktiga pianokonsert,
där hr Henneberg dirigerade med vanlig
säkerhet; och så till slut en inledningsscen
till »Balders Dröm» af Gade, ett klingande
och effektfullt stycke, godt utfördt af kören
och hr Lundqvist, och konserten var till ända.
Af de mindre konserterna, hvilkas
program nästan endast upptogo kammarmusik
och romanser, var den norska den bästa,
trots att Griegs lyrik ej var företrädd och
Kjerulfs sånger ej heller voro så fylligt
representerade (»Sövnen» och »Ingrids vise»)
eller ens sjöngos fullt tillfredsställande. Så
mycket lyckligare var fru Möller sedan med
de vackra sångerna af Elling — bestämdt
ett framtidsnamn— och Agathe
Backer-Grön-da’hl, hvilken senare norrmännen måste anse
tillhöra deras allra främsta namn, eftersom
hon var representerad af icke mindre än
fyra sånger men Kjerulf af blott två. Griegs
geniala kvartett, som vinner hvar gång man
hör den, och som är så sprudlande och
stämningsrik, att man ej tänker på att förargas
öfver de oförnekliga hårdheter, som här och
hvar finnas, spelades särskildt i de sångbara
ställena vackert af Aulinska kvartetten, och
Svendsens briljanta kvintett alldeles utmärkt
af den förstärkta Neruda-kvartetten. Den
närvarande komponisten hyllades med
entusiasm. Någon hänförelse kunde däremot icke
väckas af Sindings c-dur sonat, där
pianostämman spelades med bravur af hr Knutzen,
men den mottogs med aktningsfullt erkännande
(mer bifall hade nog Sindings kvintett eller
hans visor framkallat). Hr Eyvind Alnæs’
suite, som spelades af hrr Knutzen och Lange,
den senare äfven i Stockholm känd som solid
violinist, befanns röja en lofvande talang.
Den danska konsertens bästa prestationer
voro Carl Nielsens utomordentligt intressanta
och friska stråkkvartett i F, spelad af
Neruda-kvartetten, samt Cecilia-föreningens utmärkta
både rytmiskt och dynamiskt fint afrundade
a-capella-sång, som länder dirigenten hr Rung
till all heder. Den utförde bl. a. roliga
madrigaler från 1600-talet af Hans Brachrogge
och Magnus Pedersön, två af Christian IV:s
kapellmusiker. (Att låta vår äldsta svenska
musik bli representerad, därpå hade ingen
tänkt.) För öfrigt förekommo en del moderna
sånger af Rosenfeld, Barnekow, Bechgaard
och Heise; den siste, Dyveke-sångernas
komponist, gjorde icke lika stor verkan med
sina romanser som vanligt, något som kanske
berodde på den uppträdande sångaren.
Däremot visade sig en ung altsångerska, fröken
Krarup-Hansen, som god romanssångerska.
Hr A. Svendsen och fröken Stockmarr, en
lofvande pianist, föredrogo med mycken
förtjänst Gades välbekanta, fina och stilfulla
d-sonat, och Nerudakvartetten jämte den solida
pianisten fru Adler med mycken schwung en
elegant och anslående kvintett i G af den
habile och ansedde komponisten Otto Malling.
Om den svenska konserten, som ledsamt
nog icke var särdeles lyckad, kan jag fatta
mig kort; dess ljuspunkter voro Berwalds
mästerverk, Ess-durkvartetten, förträffligt
spelad af Aulinska kvartetten, Sjögrens
karakteristiska och fint musikaliskt arbetade ballad
»Fogden på Tenneberg», som dock kunde
sjungits mer rytmiskt af hr Lundqvist, 3 af
Lindblads visor, hvaribland särskildt den
oför-brännliga »Skjutsgossen», föredragen af fru
Möller, verkade uppfriskande, Geijers »Den
nalkande stormen» och Svedboms »Sten
Sture», sjungna af hr Lundqvist, samt
Peter-son-Bergers »Höstsång», sjungen af hr O.
Lejdström.
För öfrigt har jag blott att omnämna en
symfonimatiné ute på utställningen af
hofkapellet under hr Nordqvist, som bl. a. lät
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
