Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och bild - N:r 7, Juli - Teater. På teater- och musikutställningen. Af E. G.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGBOKEN.
55
först, ty det är utställningens största, och hon
var det ädlaste uttrycket för det vi söka i
denna konstart. De äro nu gamla, som hört
henne sjunga, som omedelbart blifvit gripna
af detta underbart hänförande i hennes konst,
som ingen kunnat beskrifva eller förklara men
heller ingen vågat förneka. Men vi alla
andra, som blott hört talas om detta i andra
eller tredje hand, vi tro på det utan att veta
hvad det var, och bilden af hennes konst och
personlighet antager för vår fantasi ganska
obestämda former. Men gå in i detta rum,
där hedersplatsen midt för ingångsdörren vid
sidan af Oscar 11: s krönta namnchiffer bär
hennes namn, där midt i salen står modellen
till en staty öfver henne med en inskription på
sockeln:
Så härligt sjungen
klingar mer ej sången
som när, ur hennes hjärta sprungen,
den tog världen fången,
och se de olika porträtten från skilda skeden
af hennes lif, stanna inför Södermarks stora
Norma-porträtt, där hon står som prästinnan,
som öfvar sitt heliga kall, eller inför den lilla
gravyren af »Sömngångerskan», där det ej
vackra ansiktet strålar af själens och
uttryckets skönhet, eller den måhända något
idealiserade bysten, som uttrycker så mycket
majestät, eller den förtjusande daguerrotypien,
tagen i London och hemsänd till Julius
Günther, eller det sista porträttet från 1877, där
hon står som en äldre lady med spetsmössa
på hufvudet, och betrakta sedan med rörelse
den enkla släta underklädning, som bars af
den nio-åriga eleven vid hennes första
uppträdande å tiljan och med stolthet det
präktiga epitafium, som smyckar »the poets
corner» i Westminster Abbey, och du har fått
ett omedelbarare, personligare intryck af Jenny
Lind än några hörsägner, biografier eller en
och annan enstaka bild kunna gifva.
Det är det personliga som är det stora i
konsten, säges det, och de små personliga
dragen hos de stora konstnärerna säga så
mycket. Det betyder ju litet för Lars
Hjortbergs rang som konstnär, hur hans
pastilj-dosa såg ut, men denna dosa med de orden
skrifna af O. U. Torsslows darrande hand:
»Denna dosa är en relik, den har tillhört L.
Hjortsberg» blifver för en betraktare med det
rätta sinnet mycket mer än en pastilj-dosa.
Jag kan här ej inlåta mig på alla de små
kuriosa, som på samma sätt berört mig, när
jag gått där uppe, Beethovens bref, Taglio-
nis sko, Johan Jolins flöjt och käpp, Emilie
Högqvists spegel, Fanny Westerdahls smycken,
Swartz’ Hamlet-krage, Elise Hvassers
rollhäften, de äkta gustavianska dräkterna,
Desprez’ och Rogbergs dekorations-eskisser och
alla manuskript, bref och autografer; allt detta
har mycket att säga mig, och jag lyssnar till
allt med intresse och andakt.
Af stor betydelse är den porträttsamling,
som täcker väggarne, utan tvifvel den
fullständigaste som i föresatt syfte kunnat
åstadkommas. Det säger sig själft, att i
konstnärligt afseende dessa bilder äro af mycket
växlande valör, en eller annan kunde måhända
just på grund af sin anskrämlighet hafva
lämnats borta, men härpå hade åter
fullständigheten lidit, och många konstverk af stor
betydelse finnas. Dit räknas först Gustaf den
tredjes magnifika porträtt måladt af Pasch,
Cabanels utmärkt eleganta, nästan
öfverförfi-nade bild af Christina Nilsson samt de
lefvande och kraftiga porträtt, som utgått från
Uno Troilis mästarehand, bland hvilka A. F.
Lindblads stora porträtt är det sista och
präktigaste.
De fristående skåpen och de större
montrerna rymma special-kollektioner af största
intresse. För den stora publiken, som tror,
att allt bakom kulisserna är sken och
bedrägeri, bör det vara förenadt med en angenäm
öfverraskning att närmare skärskåda de
dyrbara dräkterna, delvis s. k. »äkta», d. v. s.
föreskrifvande sig från den tid, hvilkens mode
de visa, som här finnas exponerade.
Särskild uppmärksamhet tilldraga sig de gamla
äkta svenska dräkterna från Gustaf III;s tid,
de broderade Louis XVl-frackarne, den dyrbara
paljetterade klädning från samma tid, som
senast burits af fru Fahlman i »Kabal och
kärlek» och »Emilia Galotti», samt det
silfver-broderade släpet, som tillhört drottning
Lovisa men nu användes som Elsas mantel i
andra akten af Lohengrin. Bland dräkter
från nyare tid är först och främst att märka
Anna Petersson-Norries till stoff och stil
charmanta ljusgröna Phryne-kostym. I ett
annat skåp påträffa vi en rikhaltig och
belysande samling loge-speglar, sminkattiraljer,
skägg, peruker, teatersedlar o. d. samt på
botten af samma skåp det silfverharnesk,
som bars af Emilie Högqvist i »Orleanska
jungfrun». Helt nära se vi en samling
manuskript af svenske författare och öfversättare
för teatern jämte desses fotografier. Huru
många belysande, personliga drag kunna ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
