Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och bild - N:r 8, Aug. - Konst. Tegelarkitekturen i norra Europa och Uppsala domkyrka. Af John Kruse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IO DAGBOKEN.
nes första gången platsen för den nya kyrkan,
då biskopen i Västerås gaf tillstånd att flytta
kyrkan till Östra Aros. 1273 öfverfördes
Erik den heliges ben från Gamla till Nya
Uppsala och fingo till att börja med en
provisorisk fristad i det lilla träkapell, som
uppförts inom kyrkans påbörjade murar. Utom
dessa direkta bevis för att byggnadsarbetet
begynt i 1270-talets början anför förf. till
yttermera visso åtskilliga omständigheter, som
peka åt samma håll, bland hvilka märkes det
egendomliga förhållandet, att den nya kyrkans
ifrige befordrare ärkebiskop Fulco, hvilken
sannolikt redan 1267 tillträdde sitt ämbete,
först 1274 högtidligen invigdes därtill; redan
Reuterdahl i »Svenska kyrkans historia»
förmodade anledningen till detta dröjsmål ha
varit domkyrkobyggnaden; först 1274 har
denna varit nog långt framskriden för att en
så högtidlig akt kunnat firas.
Men »byggmästaren» Etienne de Bonneuil
och dokumentet från 1287? —hör jag
läsaren fråga. Ja, detta dokument hör nu
händelsevis till de mera svårtydda och är äfven
oredigt uppsatt. Förf. har betviflat, att man
tolkat det rätt, och för att från kompetent
linguistiskt håll få klarhet öfver innehållet har
han vändt sig till den skicklige romanske
filologen prof. Wulff i Lund. Resultatet af den
nya tolkningen är onekligen ganska
öfverraskande. Dokumentet är helt enkelt en inför
rätten i Paris uppvisad skuldförbindelse på
40 livres, hvilka mäster Etienne från
Bon-neuii, stensnidare (»tailleur de pierre»), alltså
icke byggmästare, lånat af två teologie
studerande i Paris för att med ett antal yrkesmän
och lärlingar begifva sig till Sverige att där
arbeta med stenhuggeri vid domkyrkan i
Uppsala. På ett ställe användes visserligen
uttrycket »faire leglise de vpsal», men detta
torde äfven kunna tydas som »arbeta vid»
etc. Att det just skulle vara tio lärlingar och
tio gesäller mäster Etienne tagit med sig, står
det alls ingenting om i dokumentet, utan
beror denna uppgift på en löjlig misstydning af
gammalfranskans diz = dits d. v. s. förut
nämda (»les deuant diz bachelers»); en ännu
mera komisk misstydning har tysken Schnaase
råkat ut för, då han, sannolikt genom
förväxling med de 40 livres, uppger antalet
medhjälpare till 40. Från denne Etienne och
hans följeslagare torde, såsom redan Eichhorn
antagit, den fullkomligt franska anordningen
af korpelarne med sina statyer, stående på
egendomliga kragstenar och under baldakiner,
härstamma. I ett dokument från 1291, som
rör domkyrkan, finnes i förbigående nämnd en
»Stephanus lapicida», d. ä. stensnidaren Stefan
(= Etienne), hvilken, som förf. påpekar,
troligen är identisk med Etienne från Bonneuil.
Det kortfattade referatet har icke kunnat
ge något begrepp om den grundlighet och
omsorgsfullhet, för hvilken arbetet utmärker
sig. Först kommer en källförteckning på icke
mindre än 4 sidor, upptagande en mängd
arkitekturhistoriska verk, bland hvilka förf. torde
haft särskild stor nytta af Dehio och Bezolds
präktiga nya planschverk med text:
»Diekirch-liche Baukunst des Abendlandes», hvaraf 6
fasciklar hittills utkommit (ett exemplar finns i
Lunds universitets konstmuseum). Därefter
följer en längre utredning af den europeiska
tegelarkitekturens utbredning och karakter i
de olika länderna, hvarefter förf. slutligen går
in på frågan om Uppsala-dömen. Talrika
illustrationer i texten och en karta öfver
tegelstilens utbredning i norra Europa samt ett
godt register förhöja arbetets värde. Något
olyckligt är, att en längre efterskrift med
åtskilliga rättelser och tillägg blifvit nödvändig
till följd af den lagringsperiod på 3 år i
Antikvarisk tidskrifts arkiv, som manuskriptet
undergått. Detta förhållande bidrager i sin
mån till, att detta arbete, liksom för öfrigt de
flesta andra af denne flitige författare, mindre
utmärker sig för det helas öfverskådlighet och
klarhet än för lärdom och ett omsorgsfullt
inträngande i detaljerna. Emellertid afhjälpa
de goda registren och de utförliga
innehållsförteckningarne delvis denna brist. Och ett
genom sin grundliga forskning så utmärkt och
genom sina nya resultat så betydande arbete
måste med tacksamhet mottagas af vår
konsthistoriska litteratur.
J. K—e.
Rättelse. I vår uppsats »Moderna svenska
etsningar på utställningen och i Nationalmuseum» i
föregående häfte af »Dagboken» yttrades på tal om von
Rosens tre blad reproducerade medelst fototypografi
efter egen metod af Simonau & Toovey i Brüssel,
att de voro utförda efter teckningar. Konstnären
har emellertid själf behagat meddela oss den
intressanta upplysningen, att inga teckningar existera för
dessa blad, hvilka, oaktadt de verka som litografier,
äro verkliga raderingar, dock utförda på glas och
med användande dessutom af en fotografisk procedur.
J. K—e.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
