Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och bild - N:r 8, Aug. - K. Operan, Konserter. Af M. J.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGBOKEN.
63
ning af den och den stilen, så och så många
gram Wagner och så och så mycket Grieg och
Sinding; nej, geniet är spontant- Vi må aldrig
så mycket längta efter vårt banbrytande svenska
geni, på mekanisk väg kunna vi icke
fram-konstruera det. För resten torde väl fråga
vara, om icke vårt svenska stora musiksnille
redan har kommit, nämligen det typiskt
svenska geni, som bär namnet August Söderman,
hvilkens musik sannerligen icke är mindre
svensk, därför att den icke inpressats i
wag-nerska former.
Hvad nu beträffar Saint-Saëns, så är hans
betydelse åtminstone för oss icke-fransmän ej
stor, just därför att hans begåfning är så
afgjordt eklektisk. Gounod har sagt om
Saint-Saëns bl. a., att han känner de flesta
komponisters uttryckssätt så väl, att han skulle
obehindradt kunna skrifva vare sig i Aubers
och Rossinis eller i Schumanns och Wagners
stil. I själfva verket har han skrifvit i alla
dessas stilar och dessutom i några fler, bl. a.
i Gounods. Saint-Saëns’ betydelse för
fransmännen ligger väl just i denna eklekticism;
han har med sin musik hjälpt till att bana
väg för de stora tyskarna, såväl för Bach och
Beethoven som för Schumann och
Mendelssohn, af hvilkas verk han närt sig. Mer
universelt sedt ligger väl däremot hans betydelse
förnämligast i den utomordentligt glansfulla,
målande och virtuosmässiga instrumentationen.
Fransmännen äro nu en gång mästare i att
instrumentera, alltifrån Berlioz eller — rättare
— allt ifrån de gamle, Couperin och Rameau,
och sedan ända ner till den moderna
kvintetten Gounod, Bizet, Saint-Saëns, Godard
och Massenet — denne siste dock mindre i
operorna än i sina ungdomsverk, suiterna —
ha de alla med samma glatta behärskning
förstått att använda orkesterns alla resurser,
med samma skicklighet tillgodogjort sig
konsten att måla med klangfärger, och den som
icke minst förstått sig härpå, är Saint-Saëns,
komponisten till »Danse macabre» och
-»Phaë-ton».
Såväl dessa som komponistens begge öfriga
»symfoniska dikter», »Le rouet d’Omphale»
och »La jeunesse d’Hercule», utfördes nu å
hans Stockholmskonserter, något som hade
bort mindre angenämt beröra dem, som så
entusiastiskt på förhand hade lofprisat honom
som den störste nu lefvande absolute
musikern, för resten en måttlig kompliment i en
tid, som af mera kända kompositörer, som
äfven skrifva i större stil, utom Saint-Saëns
knappast har att uppvisa andra än Svendsen,
Sgambati och Dvorak, hvilka alla för öfrigt
torde äga betydligt mera egenart än deras
franske kollega. Nog af, Saint-Saëns känner
väl bäst själf arten af sin talang, och han var
tydligen angelägen att få framträda som
programmusiker. Man kan väl förstå det, ty
de symfoniska dikterna äro nog Saint-Saëns’
sorgebarn och ligga kanske just därför honom
närmast om hjärtat. En af dem, »Danse
macabre», har visserligen eröfrat popularitet,
men de öfriga ha icke fullt förmått att tränga
igenom, och hela genrens berättigande är
fortfarande mångenstädes omtvistadt. Saint-Saëns
har själf i sin utomordentligt spirituela och
underhållande samling kritiska essayer, som
under titeln »Harmonie et mélodie»
utkommit hos Calmann Lévy i Paris, med mycken
skärpa tagit till orda för det berättigade i den
symfoniska dikten, en genre som ju skapats af
Liszt, för hvilkens musik Saint-Saëns alltid
drifvit en entusiastisk propaganda. I förbigående
anmärkt, är det väl nu för tiden nästan endast
hos oss som man envisas att stänga dörren
till för den, säga hvad man vill, geniale Liszts
musik, samtidigt med att man applåderar hans
imitatörer.
Saint-Saëns jämför programmusiken med
historiemåleriet. En tafla kan aldrig föreställa
Adam och Eva för en åskådare, som icke
känner bibeln; den kan endast föreställa ett
naket människopar i en trädgård. Hur mycket
större blir däremot icke nöjet af taflan hos
den, som utom den ögonfägnad, han har af
målningen, dessutom kan röras eller ha
intresse af själfva ämnet. Och på samma vis
är det med programmusiken. Hvarför icke
unna åhörarne detta oskyldiga nöje? Hufvud
saken är ju i alla fall, att musiken är vacker
och väl skrifven, och med all säkerhet blir
den åtminstone icke sämre af att vara åtföljd
af ett program. Godt och väl. Saint-Saëns
förbiser emellertid härvid, att musiken
visserligen kan finna uttryck för allmänna
känslor och föreställningar samt äfven härma
yttre naturföreteelser, ljud och läten, något
som man kunnat till och med långt före
Haydn, men att den icke kan i detalj skildra
ett helt förlopp. Till exempel, den kan nog
skildra ett allmänt paradisiskt
lycksalighetstillstånd, men icke Adams och Evas lycka,
Evas frestande af ormen, syndafallet och
ut-drifningen ur paradiset. En dylik skildring
skulle öfvergå musikens förmåga; men är det
icke något liknande som Saint-Saëns velat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
