Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och bild - N:r 10, Okt. - Litteratur. Ur bokmarknaden. Af B. M.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3 Årg. 1897. Bilaga till ORD OCH BILD. N:r 10, okt.
LITTERATUR.
UR BOKMARKNADEN.
Niels Möller: Röster. Digte. Kbhvn. Det
Nordiske Forlag. Ernst Bojesen, 1897.
Niels Möllers Röster komma från en
isolerad själ, som med bitter stolthet njuter sin
andes arbete och sin egen viljas tysta verk.
Hans verser äro som den ensamt lysande
sten de gamle guldsmederna gifvit namnet
solitär. Den, som tycker om utstofferande
stora smycken, som falla i ögonen, förstår
ej den blygsamma smak, som tillfredsställes
genom en enda fin och strålande diamant.
Ty den bisarra infattningen af en handfull
rosenstenar har lättare att slå an och
värderas än de snillrikt kalkylerade facetternas
lagbundna lek på ytan af en Kohinor.
Trots ett slags idiosynkrasi mot
regelbundet itererade rytmer och rim och mot den
fjortonradiga matrisens stereotypa göt, trots
ett sannerligen okyskt begär att vilja se
filosofien i prosans nakenhet och versens slöja
hölja känslofulla drömmar, trots en lättväckt
melankoli vid att se de unge bruka former,
som redan tjänat de gamle, trots alla dessa
hinder tränga Röster in i mitt hufvud och i
mitt blod, stilla väckande. Ty jag känner,
att deras upphofsman tillhör de frigjorda
då-rarnes elit, trånande efter skönhet, dyrkande
i sin ensamhet tankar och stämningar utan
trivialt bekymmer för deras verkan på andras
själar. Han ropar ej utan talar.
Framför någon af hans dikter är
Ka-lypsos ö uttrycket för Niels Möllers kritiska
och bittra filosofi. Den döda stenen och
lifvets myllrande mångfald lara, att
människosnillet ej är världens lag. Allt hvad vi sett och se
bär för honom öppet vittnesbörd om att jordens
gamle skapare famlat som en klumpig fuskare;
ofullburna tanketillsprång löpa ut i slött vansin-
ne, kraften förmår knappt bära så långt, att spår
af klokhet kunna märkas. Mannens framsynta
tanke skådar vidt omkring och löper lätt mot
sitt mål, men världens herres brast på halfva
vägen. Där hans styfva fingrar rest ett fjäll,
brytes, glömmes och förvirras den klara form
han anat. Som gräs mot granar står hans
konst och klokskap mot vår, som mörker
står mot ljus och skrän mot sång. Framför
oss har han blott ett företräde, sin styrka.
Han bygger illa, men till bot på sitt bristande
snille har han driften och kraften att slå i
kras. Därför strömma mot oss kval från
honom, därför harmas de, som vänta från
ofvan skydd för tankens helgedom, andens
kämpars ätt.
Betrakta därpå detta lilla fruktansvärda
konstverk, som bär den ironiska titeln
Verdens Konge.
Jeg så’ dit billed dækt af guld og glitter;
men under kronens stene lyste frem et hvidt
udtæret åsyn, harmfuldt og forlidt.
Det var dig selv: dit purpur var kun prål og flitter,
som det, du bar, den time spottens spir blev dit.
0 hån, att de på herskerstol har sat dig,
du slagne, at hvis mund på galgen bittert for,
da mörkets vished tvang dit håb til jord,
det ene sikre sidste ord:
min gud, min gud, hvorfor har du forladt mig!
När jag läser dessa verser, stiger för min
syn fram en korsfästelse af den gamle Mattias
Grünewald: han, den fromme, är i sin
framställning lika grymt gripande, som den
moderne diktaren i sina ord.
Vid Studentersamfundets Drachmann-fest
1 oktober 1896 väckte Niels Möllers stora
kväde utomordentligt bifall för sina
lands-och tidsförstående tankar och för den
hyllande kritik det ger af den jubilerande
skalden. Den som följt Holger Drachmanns ut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
