Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och bild - N:r 10, 11, Nov. - Elias Brenner. Af John Kruse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IO
DAGBOKEN.
mot slutet af Brenners bana, då hans lön som
assessor i antikvitetskollegiet under Karl XII:s
svåra krigsår först minskas med hälften och
slutligen alldeles drages in och Brenner ändå
fortsätter, trots fattigdom och
skuldsättning, att lika oförtröttadt arbeta på det
dyrbara verk om svenska mynt, som han
påbörjat och vill sluta fore sin död, denna
ståtliga Thesaurus Nummorum Sveo-Gothicorum,
thet är en Skatt af Svenskt Mynt, hvars första
del utkom 1691 efter 3 o års arbete, medan
den andra delen, som under nöd och brist
bringats färdig med alla sina kostsamma
kopparstick, först 1731, 14 år efter författarens
död, kunde utgifvas af hans vän, numismatikern
Nils Keder, åt hvilken den döende gifvit detta
uppdrag. Detta verk är stort icke blott
därför, att det är det första i sitt slag och först
i våra dagar funnit efterföljare, utan ock
emedan författaren själf måst sammanföra allt
materialet genom att utan det ringaste
offentliga understöd anlägga ett myntkabinett, hvilket
till slut nådde upp till 753 nummer (däraf
687 svenska och 66 utländska) och efter
Brenners död 1717 af de på Karl XII:s
befallning förordnade sakkunnige Urban Hjärne,
Martin Törnhjelm och Nils Keder värderades
till i 5,000 daler kopparmynt. Herr Aspelin har
därför fullkomlig rätt att jämföra Brenners
Thesaurus med sådana väldiga verk som
Dahlbergs Suecia och Peringskiölds Monumenta.
Om numismatiken är Brenners egentliga
fält, så räckte dock hans intresse och krafter
till för en mängd andra saker därjämte. Han
började sin bana som arkeologisk ritare i det
nyinrättade antikvitetskollegiet och gjorde som
sådan två långa resor i Sverige och en i sitt
hemland Finland, därvid aftecknande allehanda
minnesmärken. Då Brenner emellertid fick
röna föga tack för sitt omsorgsfulla arbete
och kollegiets sekreterare Hadorph (om hvars
minst sagdt nonchalanta sätt att sköta sin
tjänst författaren meddelar åtskilliga intressanta
upplysningar) icke fann skäligt att låta honom
tillfullo utfå den årslön, som blifvit honom
lofvad, än mindre någon ordentlig ersättning
för hans resekostnader, beslöt Brenner att
lämna kollegiets tjänst och på egen hand
skaffa sig ett lefvebröd genom att måla
porträtt i miniatyr, en konst som han redan synes
ha inhämtat under sin studietid vid
universitetet i Upsala hos den af hans lärare, hvilken
fick det största inflytandet på hans framtida
bana, Johannes SchefTerus, den skytteanske
professorn, som hade ett så lifligt intresse för
fornforskning men dessutom sysslade med
numismatik, miniatyrmålning och kopparstick.
Brenner är vår förste svenskfödde
miniatyrmålare; han tager upp manteln efter de båda
utländingar, engelsmannen Alexander Cooper
och fransmannen Pierre Signac, hvilka inkallats
af drottning Kristina och infört denna genom
Ludvig XIV populär vordna porträttkonst i
vårt land, och han öfverträffar åtminstone
Signac, hvars plats som hofminiatyrist han erhåller
1684. Då Brenner, enligt hvad man tror,
aldrig själf signerade sina miniatyrer, och blott
få af dem i äldre tider försetts med påteckning.
angående konstnären, är det endast genom
jämförelse med dessa få samt de porträtt i
kopparstick, hvilka konstnären själf utfört och
signerat, som man kan bestämma om en
miniatyr är af Brenner. Hvad författaren
funnit utmärkande för Brenners
miniatyrporträtt har han sammanfattat i dessa ord:
»Särskildt karakteristisk förefaller Brenners
behandling af håret. Det är alltid synnerligen
subtilt utfördt, liksom om hvarje enskildt hårstrå
vore för sig observeradt och återgifvet ända
in i lockarnes hvirflar. Därtill sluter sig håret
så väl till ansiktet, att man lätt toge det för
naturligt, i fall man ej kände tidens sed att
bära peruk. Dock är det förnämligast genom
den omsorgsfulla modelleringen af ansiktet
som Brenner når den styrka i
karakteristiken, som ställer honom högt som konstnär.
En i rödt gående, frisk karnation utmärker
flere men på långt när ej alla porträtten.»
De med Brenner samtida miniatyristerna i
Sverige, Hedvig Eleonoras »hofKonterfejare»
Andreas von Behn och kammarherren Erik
Utterhielm omnämnas också af författaren. Men
Brenner utöfvade ännu en konst, som
fordrade minst lika mycket tålamod som
miniatyrmålningen, nämligen koppargravyr, i
hvilkens första grunder han likaledes handledts
af Schefferus. Det var just en konst, som
kom honom väl till pass, när det gällde att
afbilda de många mynten för Thesaurus, men
äfven för porträtt har Brenner brukat
grafstickeln och i bilderna af Urban Hjärne,
Hakvin Spegel och riksrådet Nils Gyldenstolpe
visat sig såsom en lika samvetsgrann och god
porträttör som i sina miniatyrer. Slutligen
har han utöfvat författarskap ej blott i sitt
hufvudfack numismatiken utan äfven på andra
områden; sålunda skref han en liten uppsats
om miniatyrfärger, en bok om Finlands
fornminnen, hvari han först bland alla uppvisat,
att finska språket har ord, som återfinnas i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
