Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och bild - N:r 10, 11, Nov. - Teater. Stockholms teatrar. Af E. G.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IO
DAGBOKEN.
motiveradt. Denna roll gafs mjukt och
behagligt af fröken Janson. Hennes tal är
forceradt, för hastigt i tempo och för högt
i röstläget, men det tidigare maneret med
ett evigt småsött leende är lyckligt
bort-arbetadt, och då det är tydligt, att
fröken Janson fortfarande arbetar
samvets-grannt, hafva vi rätt att hoppas, att äfven
diktionen skall vinna i lugn och
uttrycksrikedom. Om de öfriga uppträdande är intet
annat nytt att säga än att herr Hedlund
med måtta och säkerhet i komiken gaf
den svartsjuke herr Bachelier, något
hvarför vi böra vara honom tacksamma, ty rollen
kunde lätt ha frestat till rusning och
öfverdrift; och att fru Sandell, utan att
illudera som halfvuxen ingenue, hade många
fina drag i sin teckning af Yvonne. Och
så fru Hartmanns Edgard! Fru Hartmann
är mycket lustig, det är tändande liflighet
öfver hennes framställning af de vågade
scenerna i andra akten, och hon ser rasande
söt och putslustig ut i »svalstjärt» och
cylinder. Men hon borde ej ha spelat den
rollen. Hon borde ej hafva gjort det för
rollens skull, ty med en sådan
framställning blir hela figuren förskjuten ur sin
rätta plan; han skall vara en ung man
denne Edgard, det skall ej vara endast
hans ungdom eller (som det nu blir)
barn-aktighet som hindrat honom från att göra
snedsprång, och hans våldsamma kurtis ined
hvarje individ i kjolar, som kommer ut i
trädgården i andra akten, skall hafva intet
gemensamt med Chérubins »hvarje kvinna jag
darrande möter». Jag tviflar på att förf.
skulle hafva känt igen och erkänt denne
pojkspoling som sin Edgard eller öfver
hufvud taget gått in på att han framställes
af en ung vacker kvinna. Och fru
Hartmann borde ej hafva spelat rollen för sin
egen skull; det visar ett jäktande efter
att uppträda i alla möjliga skepnader utom
den som är hennes egen: den unga, käcka,
glada kvinnan. Hon har spelat småflickor
den ena efter den andra, hon har spelat pojke
i uppväxtåren i ett par olika roller, skall
hon nu slå sig på att spela karl också?
Detta kan ju tyckas vara mångsidighet
men är det icke. Det är alltid de lustiga
replikerna sagda på fru Hartmanns lustiga
sätt som fresta henne och knipa
publiken; någon konstnärlig sträfvan att gifva
en manlig karakteristik åt Agapetus och
Edgard kan jag ej spåra. Det hela blir
således ett upptåg, ett karnevalsskämt och
som sådant lustigt nog, men till idel
sådana är hennes talang för god. Men —
torde någon invända — det var just för
att få en sådan roll åt fru Hartmann som
direktionen tog upp »Villa Gaby», teatern
har ej någon tillräckligt ung manlig komisk
älskare, och om fru Hartman ej hade
spelat rollen, hade kanske pjesen aldrig blifvit
spelad. Härtill kan jag endast svara, att
förlusten i så fall blifvit ganska måttlig.
Den nyaste engelska dramatiken är en
genre för sig. I den sceniska tekniken
har man lärt mycket af Scribe, Sardou och
Dumas, men det hos dem förhärskande
spirituela draget återfinnes i allmänhet hos
de något tunge och på mustig föda
be-gifne engelsmännen icke. I stället strös
det tjockt på med effekter, och de
härskande sociala förhållandena och
missförhållandena gripa gärna starkt in. En viss
råhet i smaken, ett jäktande efter det
sen-sationela blir följden, och när denna ej,
som t. ex. i Oscar Wildes »Solfjädern»,
motväges af verklig kvickhet, blir
resultatet ganska okonstnärligt. Så var
förhållandet redan i fruarna Tankerays och
Frasers dagar, och fru Ebbsmith är ej de
andra öfverlägsen. Tvärtom hade de äldre
styckena i några komiska bipersoner och i
en viss humoristisk bakgrund samt först
och sist i den verkligt engelska miljön ett
pius i intresse. I »Den beryktade fru
Ebbsmith» äro alla de uppträdande olyckliga
och ledsna, och stycket spelar på ett
banalt hotell i Venedig. Titelrollen saknar
ej sitt intresse och har tydligen studerats
med ett lifligt sådant af fru Fahlman, men
äfven den verkar litet lång; och* det
tråkiga, blodlösa, melodramatiska slutet
skämmer intrycket af några föregående
intressanta scener. Fru Fahlman fick tillfälle
att visa flere af sina bästa sidor —
särskildt var hennes mimik omsorgsfullt
studerad, måttfull och verkningsrik, men hon
kunde som sagdt ej heller lyfta den
atmosfer af tråkighet, som ligger tung öfver dessa
fyra långa akter. Öfriga roller spelades
också bra utan att någon af de
uppträdande höjde sig öfver eller ens till det
bästa, som de kunna prestera. Herr
Lindberg var ej på sin plats som hertigen, och
möjligen förlorar hela stycket på det
kar-rikatvrmässiga i hans framställning. Säkert
är. att den stora scenen mellan hertigen och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
