Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och bild - N:r 10, 11, Nov. - Teater. Stockholms teatrar. Af E. G. - »Det Kongelige Teater» i Köpenhamn. Af Carl Behrens. Öfvers. fr. förf:s manuskript
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IO
DAGBOKEN.
dussin-witz, och där den ytterst obetydliga
handlingen eller kärnan omgifves af ett
skal, nej af en saftig frukt af fin
observation, sann känslighet och frisk natur, som
smakade förträffligt. Det lilla stycket
spelades just som det skulle och hälsades af
ett bifall, som röjde verkligt förstående och
sympati hos publiken. E. G.
»DET KONGELIGE TEATER» I
KÖPENHAMN.
Gustav Esmanns nya skådespel »Teatret»
har redan i sin titel något, som retar
aptiten hos den stora publiken, hvilken älskar
teatern och allt hvad till denna hörer. Men
det är icke endast titeln som kommit till
med beräkning att behaga publiken; stycket
i sin helhet är så fullständigt anlagdt på
att vinna så många själar som möjligt och
fylla salongen så många aftnar som möjligt.
Man torde häraf förstå, att »Teatret» icke
är ett diktverk, som eggar eftertanken,
erbjuder nya syner eller öppnar nya vyer.
Det är ett stycke skrifvet med en viss yttre
behändighet, det finns fart i det, och
replikerna göra sig bra. Men för resten äro
både figurer och handling gamla bekanta
och triviala, och sentimentaliteten går ibland
så ut öfver alla gränser, att man minnes
salig Kotzebue. När den ansedde
författaren Kant, som är styckets hufvudperson,
dröjer vid minnet af sin döda älskarinna,
som var en stor skådespelerska, men tog
sig af daga medels gift, då han brot med
henne, som lämnat man och barn för hans
skull, eller när han talar om gamla tider
med den lytta dansösen, så komma nog
alla gamla tanters i salongen näsdukar
i rörelse, men den som borde gråta och
hölja sitt anlete är konsten, som här är
hemlös i sitt eget hem.
Herr Esmanns öfriga hufvudfigurer äro
dels skådespelare, dels en journalist. Den
sistnämnde är tecknad så osympatisk och
frånstötande som möjligt och på samma
gång så overklig att man nästan kunde
tro, att herr Esmann aldrig varit aktiv i
pressens tjänst. Hvad skådespelarne
beträffar dissekera de sig själfva och utställa sig
själfva för medlidande eller skratt på ett sätt,
som icke borde tillåtas på en teater. Det
är något ofint och smaklöst i att se skåde-.
spelare framställa sitt eget stånds brister till
förnöjelse för den högt ärade publiken.
Men »Teatret» gör lycka, och det är
för resten icke underligt. Dess ytliga
behandling af en del frågor, som alltid äro
aktuela i Köpenhamn — privatteatrarnes
direktörers ledning af sina respektive scener,
tidningsmännens indiskretioner jämte det att
stycket visar skådespelarne från afvigsidan,
från andra sidan rampen i det dagliga
lifvets ljus, samt några repliker, som med
litet god vilja lätt kunna uppfattas som
siktande på bestämda personligheter, är nog
för att hålla ihop den stora publiken, som
just nu är mycket begifven på teater. De
få goda sidorna äro specifikt
köpenhamnska, så det är mycket tvifvel underkastadt,
om en främmande publik skall blifva
intresserad däraf. Ty något allmänt typiskt
gifver stycket icke — det är skrifvet för
just denna seen och just dessa skådespelare.
Och dessa röra sig med lätthet i de
olikartade uppgifterna. Fru Hennings var
den lilla rollutskrifverskan, som är dotter
till Kants älskarinna och som nu kreerar
hufvudrollen i den pjes han diktat öfver
förhållandet mellan hennes moder och
honom själf. Fru Hennings såg märkvärdigt
ung ut och spelade med glänsande teknik
den seen, hvari den unga flickan
prof-repeterar för författaren. Denna roll gafs
af herr Emil Poulsen i en vemodigt
resignerad ton, och så vidt det var möjligt höll
han sentimentaliteten på tre stegs afstånd.
Herr Olaf Poulsen var en teaterdirektör
alldeles som publiken vill ha den och
slutligen konverserade herr Mantzius med hal
tunga i journalistens — styckets oride andes
— skepnad.
Kvällen efter premièren gafs
»Vildanden» med fru Hennings som Hedvig, Emil
Poulsen som Hjalmar Ekdahl, Olaf Poulsen
som gamle Ekdahl och Mantzius som
Relling. Således samma artister — men i
stället för Esmanns dussinpjes Henrik
Ibsens mäktiga skådespel, hvars gripande
verkan hastigt utplånade minnet af den
föregående föreställningens koketteri med
publikens dåliga instinkter. »Teatret» är en
af de föreställningar, på hvilka en
teaters prestige blir lidande.
Den 23 november 1897.
Carl Behrens.
(Öfvers, fr. förf:s manuskript.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
