Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och bild - N:r 10, 11, Nov. - Musik. Af M. J.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGBOKEN.
85
MUSIK.
K. OPERAN.
Okt. 19. Faust. (Margaretha—fru Arnoldson.)
2 1. Trollflöjten.
» 27. Romeo och Julia. (Julia—fru Arnoldson.)
Nov. 3. Figaros bröllop.
8. Orfevs. På Sicilien.
10. Syrsan vid härden.
KONSERTER.
Okt. 16. Första symfonikonserten.
18 Aulinska kvartettens första soaré.
Nov. 2. Fru Dagmar Möllers danska romansafton.
» 4 o. 7. Musikföreningens konserter (Repris af
Paulus.)
13. Andra symfonikonserten.
15. Hr Friedenthals pianoafton.
16. Fru Bendixsons soaré.
» 20. Orgelnisten Elfåkers konsert.
21. Bellmanskörens konsert.
Konsertsäsongen tog denna höst sin
början med en mycket uppmärksammad
och talrikt besökt synfonikonsert, hvilkens
mest uppseendeväckande nyhet emellertid icke
fanns att söka bland de utförda
kompositionerna utan i stället presenterade sig
lifslef-vande i form af en debuterande kapellmästare,
hr Wilhelm Stenhammar. För att vara
debutant lyckades hr Stenhammar utmärkt, det
måste medgifvas; det var nästan endast i
ackompagnementet till en för öfrigt tämligen
banal och tråkig aria af Saint-Saëns, rätt
monotont sjungen af fröken K. Olson, som
han visade sig väl styf i armen, under det att
han för öfrigt redde sig förträffligt. Och mer
än så, åtminstone ett nummer å programmet,
Wagners klangfagra och poetiska
Siegfried-idyll, har kanske aldrig förr hos oss fått
en så vacker och fint musikalisk tolkning
som nu, och äfven det stolta och rika
Mä-stersångar-förspelet klingade i det hela
präktigt. Det har nu af så många uttalats
längtan att åter i Stockholm få höra detta verk
i dess helhet, att det kan tyckas banalt att
instämma i en så endräktig kör, men icke
förty kan jag ej afhålla mig härifrån. Och jag
gör det nu med segervisshet, ty
»Mästersångarne» ha triumferat i Paris, och då hålla
de nog snart åter intåg i Stockholm. Äfven
för »Valkyrian» gick ju vägen till Stockholm
öfver Paris —• i förbigående anmärkt borde
Operan låta sig angeläget vara att bibehålla
detta verk å spellistan: Brünnhilde skulle nog
fru Östberg kunna sjunga eller, om det är
för ansträngande för henne, fröken Hulting,
som just har en röst, som lämpar sig för
dylika partier. — Det är Wagner som man
nu med rätta fordrar att få höra å vår Opera,
hvilken helt enkelt är förpliktigad att icke
undanhålla publiken de utan jämförelse
förnämsta dramatiska konstverk, som på de sista
So åren frambragts, något som icke kan upp
repas för ofta, i synnerhet som vederbörande
tyckas ha dålig hörsel.
Men jag återvänder till symfonikonserten,
som afslutades värdigt med Mozarts soliga
Jupitersymfoni, hvilken utfördes ganska
pietet-fullt, om också första satsen — förmodligen
på grund af för hastigt tempo — spelades
något stötigt. På en kompositionsnyhet bjöd
denna konsert, hr Stenhammars
konsertouvertyr »Excelsior», ett talangfullt arbete, men
icke lika omedelbart vinnande som flera andra
af den begåfvade komponistens verk.
Förmodligen komma de af hr Stenhammar
framdeles dirigerade konserterna att bli rikare på
nyheter, det är åtminstone framför allt i den
förhoppningen som man vill helsa den unge
dirigenten välkommen, ty, det kan icke nekas,
våra symfonikonserter ha icke följt med sin
tid, det finns en hel ny orkesterlitteratur som
här är okänd, och det är härpå som man
måste råda bot.
Ungefär en månad härefter’ följde säsongens
andra symfonikonsert den första i spåren —
operadirektionen börjar verkligen att utveckla
en rent af oroande lifaktighet. För att icke
frångå gamla goda traditioner hade man
emellertid uppsatt idel kända verk å programmet;
den enda nyheten var hr Bror Beckmans
musikaliskt haltfulla och mycket talangfullt
instrumenterade »Flodsånger» för orkester och
baryton — jag nämner orkestern främst, emedan
den uppbär så godt som hela kompositionen och
sångstämman knappast spelar större roll än
hvilket instrument som helst. Hvad under då,
att hr Forsell, som liksom de flesta små och
stora operasångare har svårt att underordna
sig, icke kunde göra sig gällande i denna
komposition? Öfriga solister å denna
konsert voro fru Anna Lang, som ganska
talangfullt men utan tillräckligt tändande föredrag
och utan erforderlig virtuos glans spelade
Mendelssohns violinkonsert och en romans af
Bruch, samt fru Caroline Östberg, som med
sin särskildt i mezzavoce silfverklara stämma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
