Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och bild - N:r 10, 11, Nov. - Musik. Af M. J.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IO
DAGBOKEN.
och sin sällsynt gedigna sångkonst förhjälpte
en aria af gamle Spohr till framgång. Fru
Östberg är väl som klassisk bravursångerska
nu för tiden nästan utan medtäflerska, hon
är en verkligt förkroppsligad anakronism, kunde
man säga, något som icke är mindre sant
därför att hon äfven i moderna uppgifter af
skilda slag visat sig som utmärkt konstnärinna.
Af rena orkesternummer utfördes endast
ouvertyren till »Midsommarnattsdrömmen» och
Beethovens åttonde symfoni, hvilka begge
kompositioner spelades i det hela förträffligt
af hofkapellet, ja, finalen i symfonien utmärkt.
Dirigent var denna gång hr Nordquist, som
med känd och erkänd bravur och glans ledde
sina skaror till seger och framgång.
Att två Mendelssohnska nummer, den af en
så romantisk fläkt genomandade ouvertyren till
»Midsommarnattsdrömmen» och den glansfulla,
i bästa mening populära violinkonserten, stodo
främst på programmet, var förmodligen
ämnadt att utgöra en hyllning åt Mendelssohns
minne, som man i dessa dagar allmänt firat
på den grund, att femtio år förflutit sedan
hans död, en hyllning som här hos oss
inleddes med musikföreningens vackra och
pietetfulla utförande af oratoriet Paulus, ett fint
och formfulländadt, delvis äfven inspireradt
verk, som ännu alltjämt förmår utöfva stark
och omedelbar verkan på publiken. Bland
glansnumren äro här att nämna Sauli vision,
där musiken verkligen har den främmadartade
klang och karakter, som bäst målar »undret»,
hedningarnes körer samt — kanske framför
allt -— Paulus’ strafftal, hvilket mycket
verksamt föredrogs af hr Smith. Att verket i
sin helhet icke är buret af samma naiva
innerlighet, samma lågande hänförelse som de gamla
mästarnes, Händels och Bachs, bestående verk
i denna genre, är väl numera allmänt erkändt.
Solister voro, utom hr Smith, fru Edling,
hvilkens musikaliska och stilfulla sång nu som
förr beredde odeladt nöje, fröken Sidner, som
alltjämt är i framåtgående, hr Gentzel m. fl.
Det hela leddes, som vanligt, utmärkt af hr
Neruda, hvars förmåga att gjuta stilfullhet och
lif öfver allt, som han vare sig spelar eller
dirigerar, är höjd öfver allt beröm.
Då nu Mendelssohn och hans betydelse
i desa dagar varit mycket på tal, kan det ha
sitt intresse att höra, hvad en af de mest
uppburne och ansedde musikaliska personligheter,
f. n. kapellmästaren vid Berlin-operan Felix
Weingartner, i sin mycket läsvärda uppsats
»Die Svmphonie nach Beethoven», införd i
det sista häftet af »Neue deutsche Rundschau»,
har att säga härom. På tal om Mendelssohns
förnämsta symfonier heter det här: »Äfven
i dessa uttalar sig liksom i Schuberts
symfonier deras skapares individualitet helt och
fullkomligt. Den väsentliga skillnaden ligger
blott i de begge mästarnes individualiteter.
En Raphael målar den heliga Cecilia, en Jan
van Huysurft ett litet blomsterstycke, men
mästerskapet som sådant skall man nödgas
tillerkänna den senare i icke ringare grad än
den förre. Med mästerskap förstår jag öfver
hufvud taget förmågan att i en viss konst
kunna fullkomligt och helt ge uttryck åt sin
individualitet, hvartill som väsentligt tillägg
kommer den rent tekniska skickligheten,
hvilken dock, om ofvan nämnda förmåga finns för
handen, alltid kan förvärfvas och äfven blir
förvärfvad genom flit. Hvad som ligger till
grund för mästerskapet och som i de olika
konstverken tager sig tydligt uttryck är den
stora ärligheten, som icke gifver mer än hvad
den kan. Denna ärlighet ägde Mendelssohn
i hög grad, hvarför han står framför oss som
en om också på grund af sitt väsen icke
stor, så dock hel och inåt som utåt fulländad
företeelse. Därför visa också hans
kompositioner denna, trots bristen på starkt inre lif,
sympatiska fulländning, som gör en fråga
efter ett »huru?» fullkomligt öfverflödig och
låter oss endast ta i betraktande
konstnärspersonlighetens »hvad?». — Med andra ord
uttryckt, Mendelssohn äger denna blott för de
verkliga mästarne egna harmoni, som
Weingartner tillerkänner exempelvis Schumann
endast som klavérkomponist. Härom kan nu
tvistas, men ett längre ingående på detta
skulle falla utom ramen af det som jag för
dagen har att yttra mig om, och måste
därför uppskjutas till ett lägligare tillfälle.
Den Aulinska kvartetten spelade på sin
första soaré utom en Haydn-kvartett i D och
en underhållande rysk kvartett (A-dur) af
Borodin, som dock bjöd mer på Allerweltsmusik
än på specielt ryska klanger, Brahms’
f-moll-kvintett, opus 34, ett utomordentligt
stämningsfullt, till och med storslaget verk, hvilket
utfördes förträffligt och väckte förtjänt bifall. Fru
Dagmar Möller har på sin sista romansafton
sjungit endast danska sånger och gjort lycka
såväl med Gades hedersamt roliga »Farvel, lille
Grete», ehuru den sången nog kan göras än
mer kostligt och framför allt mer illuderande
danskt, som äfven med Lange-Müllers mer
modernt komplicerade stämningssånger. Öfriga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
