Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och bild - N:r 10, 11, Nov. - Flickan med tändstickorna. Af Gustav Hetsch. Öfvers. fr. förf:s manuskript
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IO DAGBOKEN.
långdraget, kompositören har uppbjudit all
den orkestrala prakt, öfver hvilken han råder
— och det är som bekant hans starka sida
— och dock verkar det blekt.
H. C. Andersens rörande lilla saga om
den fattiga flickan, som på julaftonen måste
gå på gatan och sälja tändstickor men icke
får sälja några och därför frusen sätter sig
att hvila i snön och försöker värma sig
genom att draga eld på tändstickorna, i hvilkas
ljus hon då ser drömsyner om värme, lycka,
kärlek, tills hon slutligen med sin aflidna
moders strålande bild för ögonen insomnar i
den långa sömnen i köld och snö utanför
kyrkporten — denna lilla fina berättelse tål
ej vid att omplantas på hvilken seen som helst
och utstyras med massiv musik och
godt-köpstablåer. Redan det att välja denna saga,
som verkar icke genom sin handling utan
genom en enda varelses plågsamma lidande
— icke genom hvad som tilldrager sig utan
genom en enda stämning, redan detta var ett
stort missgrepp. 1 synnerhet borde ej Enna
hafva valt något, som är hans naturel så
främmande. Men det är ej svårt att förstå,
huru han kommit till sitt ämne. Han har
velat skrifva en barnopera; Humperdinck hade
ju öfver halfva Europa gjort lycka med sin
»Hans och Greta», Enna trodde det skulle
lona sig att arbeta i samma genre. I H. C.
Andersens sagor fanns en skatt af förtjusande
barnhistorier: »Den lilla flickan med
tändstickorna» tycktes ju ej kräfva någon
invecklad apparat, och motsatsen mellan julglädjen
och lyckan inomhus och kölden, ensamheten
och nöden på gatan gaf anledning till
musikaliska kontrastverkningar, som måste fresta.
Men ett godt dramatiskt arbete kunde det
aldrig blifva af detta; som konsertnummer
hade det kanske haft utsikter att lyckas. Det
inse vi nu alla, sedan det framträdt på scenen,
sannolikt kompositören också — om han öfver
hufvud kan utöfva någon kritik på egna
arbeten.
Humperdincks »Hans och Greta» är tre
små bilder med många figurer, riktiga
sagoväsen och många starka färger. Om också
handlingen är mager och icke vidare spännande,
finns det dock uppträden nog för att
underhålla intresset hos publiken från början till
slut.
I »Flickan med tändstickorna» finns det
stoff till en liten episod men ingalunda till
en hel, allra minst till en lång akt. Den
första tredjedelen kunde lätt sparas in, och
vore det ej så, att det behöfs tid för att ställa
de tre tablåerna bakom fonden, kunde man
ej heller behöfva hela den sista halftimmen
för att få den lilla flickan ihjälfrusen. I sin
musik har Enna på intet vis gjort några
försök att stryka under det naiva, det
barnsliga, som dock måste vara grundtonen i denna
lilla opera. Hans orkester målar stort och
bredt, så att man, om man slöt ögonen och
blott hörde på, kunde tro, att det var några
världshistoriska tilldragelser den målade. Och
den lilla öfvergifna flickungen sjunger som
den stora operans hjältinnor. Hennes parti
är ej mycket olikt t. ex. Kleopatras i Ennas
opera af samma namn. Stilen är densamma.
Detta visar att kompositören tyvärr ej har
förstått, hvad frågan gällde, eller ej haft
förmåga att lösa den uppgift han satt sig före.
För resten måste det erkännas, att Enna,
när han skrifver musik, följer de bästa
förebilder, utom när han upprepar sig själf, ty
vid sidan af reminiscenser från Wagner, Brahms
och andra finner man ingredienser från
»Aucas-sin och Nicolette». En utpräglad, personlig
stil får man som bekant icke söka hos Enna.
Han är den skicklige eklektikern, som kan
göra lyckliga fynd och kombinera det lånade
med mycken rutin. Så också här. Det enda
man minnes som karakteristiskt i hans
sagoopera är nattväktare-kören (som är en
verkningsfull bearbetning af det gamla väktar-ropet
i Köpenhamn) och så den rika fruns sång till
barnet »Pandeben, Öjesten» (som är en
melodi af gamle professor Gebauer, tyvärr
uppsnyggad af Enna) allt det andra glider förbi,
in genom ena örat och ut genom det andra.
Vanliga operafraser, hvardagstirader, pathos
och lidelse efter stor måttstock — för att
skildra en liten fattig flickas ynkliga ändalykt.
Med en primadonna assoluta i det enda men
till gengäld mycket fordrande sångpartiet och
med en fantasifull utstyrsel kan det lilla
stycket kanske slå an äfven på en musikalisk
publik, som icke förr hört något af Enna.
Men att det med en icke vidare
fullfärdig debutant och i en föga illusorisk
utstyrsel kunde göra lycka på Kasino, visar bäst,
i huru hög grad Köpenhamns-publiken
hungrar efter att få höra en ny opera, eftersom
man på det kongelige teater ej längre förmår
något i den vägen.
Gustav Hetsch.
(Öfvers, fr. förf:s manuskript.)
Stockholm, Kungl. Hofboktryckeriet Iduns Tryckeri Aktiebolag, 1897.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
