Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och bild - N:r 12, Nov. - Ur bokmarknaden - Af E. G.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IO
DAGBOKEN.
bylte ligga vid hennes fötter, den högra
handen pressar hon mot ögonen, i den vänstra
hänger radbandet, och i sorg och kärlek trycker
hon sig intill stenen, som bär folkskaldens
bild och namn. Har konstnären menat denna
figur som en realistisk framställning af
skaldens sånggudinna eller som ett uttryck af den
saknad som — för sent — grep det
österrikiska folket efter skaldens bortgång? Nu
är hans namn ett af de främsta, men hans
lif var fylldt af brödbekymmer och brist på
förståelse. Redan då, under hans sorgtyngda
lif, hade den framstående litteraturkännaren,
professor Wilhelm Bolin i Helsingfors med
lifligaste vänskap och intresse omfattat
skalden, han öfversatte flere af hans arbeten,
dramatiserade en af hans noveller till ett
effektfullt drama, som med framgång gifvits å
Svenska teatern i Helsingfors, och nu har han i
en från P. A. Norstedt & Söners officin
utgången, smakfullt utrustad volym till
öfversättningar af några af Anzengruber noveller
fogat en utförlig och sympatisk
minnesteckning. Kanske alltför sympatisk! D. v. s.
förf. låter måhända sin lifliga sympati taga
nästan för superlativa uttryck, som förskjuta
bilden ur dess rätta plan och naturliga
belysning. Den bild han framställer blifver
emellertid helgjuten och intressant, och om
man något reducerar uttryckens superlativitet,
bekräftas den till fullo af de meddelade
särdeles representativa diktprofven i novellform
lika väl som af ett något djupare studium af
Anzengrubers diktning.
Anzengruber var utan tvifvel först och
främst dramatiker; äfven i hans novellistik
är det dramatiska elementet det mest
utmärkande, och snart sagdt hvarje hans berättelse
kan fresta till dramatisering. Det är
merendels skarp tendens — ofta mot den katolska
kyrkan — men det är sann folklifsskildring,
präktig naturmålning, öfvertygande
karakters-teckning och en rik underström af
människokärlek, poesi och humor. ß q
Mathilda Malling: Fru Leonora. Komedi i fyra
akter. StockhoJm. Albert Bonniers förlag.
Fru Leonora Haxton är personligen
ingen särdeles angenäm bekantskap att göra.
Hon tager emot i sin salong men talar och
handlar som om hon vore på teatern. Hon
säger sig älska sin man och endast honom
och fordrar helt pretentiöst, att både han och
hela världen skola antaga detta som ett
grundaxiom, och hon blir uppbragt, när både han
och du och jag och hela världen börja undra,
hur det kan hänga ihop med den saken, så
som hon bär sig åt. Ty hon mottager
dagliga besök af en sjöofficer — kand för sina
framgångar bland könet —, som i tid och otid,
d. v. s. i all möjlig sorts otid, säger, att han
älskar henne, och detta tar non emot som
en söt lukt, säker på sig själf och på att
kunna hålla honom på afstånd. Men hennes
omgifning skandaliseras och hennes man lider
häraf. Hon säger helt lugnt till sin man:
»Jag har nästan hela mitt lif vetat, att Max
höll mest af mig i världen — —. Hvarför
skall jag då visa honom på dörren nu, för det
han en gång har sagt på allvar, hvad han så
ofta förut sagt på skämt? Visste vi inte alltid
bägge, att det låg allvar bakom skämtet? Nej,
så ömklig konventionel är jag icke. Likväl
—• vore det bara detta — en ren formsak —
det handlade om, så skulle jag kanske göra
dig till viljes, men det gäller mer. Jag har
inte råd att mista min bäste vän — den ende
— det ser jag nu —■ som aldrig missförstår
mig, som alltid finner mig underhållande,
förtjusande, intressant. Som delar mina minnen,
är förtrogen med min smak, begriper mina
oförklarligaste och intressantaste sympatier
och antipatier. Jag har inte råd till det.»
Det är en hjärtlös kokett som här talar, en
kvinna som vidgar näsborrarna för att insupa
rökelsen från olika håll, men som är kemiskt
ren från tanke på andra. Och hade det varit
förf:s afsikt att skildra koketten, hade förf.
framhållit det hejdlöst egoistiska i den unga
fruns valintriger mot mannens kandidatur blott
för att hon vill, att han ej skall tänka på
något annat än henne, utan resa med henne
till Nizza, då hade karaktersskildringen blifvit
intressant nog, ty förf. tycks i grund känna
den vrångbild af emancipation, som heter det
kvinnliga, egoistiska, ansvarslösa själfsvåldet —
men nu behandlas detta blott som ett lyckadt
skämt och en komisk förveckling, och förf. nekar
ej sin hjältinna sin egen sympati, vill visst
vinna äfven läsarens eller åskådarens, men
jag kan för min del ej hafva den äran. Jag
tycker hon är själfvisk gent emot sin man,
hjärtlös gentemot Max och grym gentemot
Emilie, och jag ser ej hvad hos denna lilla
fru, som ger henne rätt att hafva en annan
moral än andra människor, och jag beklagar,
att pjesen slutar utan att hon får öppnade
ögon ej blott för faran af umgänget med Max
utan äfven för sina egna betänkliga brister.
E. G.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
