Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Striden mot den franska rättskipningen under upplysningsseklet. Af John af Klercker. Med 8 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I IO
JOHN AF KLERCKER.
injagade en sådan skräck hos Voltaire,
som i fysiskt afseende ingalunda var
någon hjälte, att han allvarligt funderade
på att fly ur landet, och han
underhandlade till och med med konungen af
Preussen om upprättande af en
filosofkoloni i Cleve.
Sirvenprocessen skred härunder
långsamt framåt. En stor missräkning
upplefde Voltaire, när konseljen 1768
vägrade upptaga processen till revision och
hänvisade vederbörande till
Toulouseparlamentet.
Men en omsvängning tycktes dock vid
denna tidpunkt ha inträdt bland
allmänheten i Toulouse, och underrättelserna
därifrån lödo till sist så gynnsamma, att
Voltaire öfvervann sina farhågor och rådde
Sirven att själf resa till Toulouse för att
fordra processens återupptagande.
Hösten 1769 afslutades denna återupptagna
process inför parlamentet med att Sirven
försattes »hors de cour» d. v. s.
frikändes i brist på bevis.
Med denna dom, som var ekonomiskt
ofördelaktig och lämnade en misstanke
kvar pä Sirven, var Voltaire icke nöjd,
och en anhörig till den under tiden
aflidna fru Sirven förmåddes att begära
resning i målet.
Det var nu äfven här politiska
tilldragelser som medförde Voltairepartiets
slutliga seger. Ar 1771 hade striden
mellan kronan och parlamenten tillspetsat
sig så, att kanslern Maupeou vågade en
statskupp och våldsamt afsatte de gamla
parlamentsråden och omorganiserade det
högre domstolsväsendet. Äfven i
Toulouse insattes ett nytt parlament. Detta
var icke sent att rikta ett slag mot sin
föregångare, och det frikände
ändtligen genom dom af den 25 november
1771 Sirven helt och hållet.
Ännu en annan orättfärdig dom, som
de gamla parlamenten under sista tiden
af sitt bestående afkunnat, lyckades Vol-
taire ia godtgjord. Är 1770 hade en viss
Montbailli från St. Omer i Artois blifvit
afrättad för modermord. Ända till det
sista hade han bedyrat sin oskuld. När
skarprättaren afhögg honom handen,
utropade han: »denna hand har intet ondt
gjort», och under steglingen upphörde
han icke att vädja till de närvarande
prästerna, så att dessa fingo
öfvertygelsen, att ett misstag förelåg. Montbaillis
hustru var äfven dödsdömd såsom
medskyldig, men man hade uppskjutit domen
för att afvakta hennes nedkomst. Äfven
här ingrep nu Voltaire och lyckades med
hjälp af den då mot honom vänskapligt
sinnade kanslern genomdrifva, att den
etter statsstrecket nybildade högsta
domstolen i Arras helt och hållet upphäfde
domen och frikände den häktade.
Mindre lyckadt var Voltaires
ingripande i en högst tvetydig process
mellan en procentarfamilj i Paris och en illa
känd adelsman Morangiès, där Voltaire
tog den senares parti. Denna process,
som väl knappast är fullt utredd ännu,
har emellertid sitt intresse genom en liten
detalj, som påminner om senare
tilldragelser. Under förhandlingarne beredde
sig nämligen Morangiès vänner, till största
delen officerare i uniform, tillträde till
domsalen och besatte de åt advokaterna
reserverade bänkarna. Dessa herrar
öfverhopade motsidans pläderande sakförare
med skymfliga tillmälen, spottade på deras
talarer och utöfvade öfverhufvud ett
opassande tryck på rätten.
Beaumarchais-processerna äro viktiga,
emedan här de hemliga
domstolsförhandlingarna och domarnes besticklighet
blefvo anfallna och afslöjade. Dessa
missförhållanden blefvo nämligen ingalunda
förbättrade genom domstolsreformen, och
man lär därför i afseende å
Beaumarchais-Goëzman-processen, där tvistefrågan rörde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
