Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Viktor Rydbergs Varia. Af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VIKTOR RYDBERGS VARIA.
359
hetens fullkomning, genom att samlas som
lemmar i en andlig lekamen. Huru
mycket af Rydbergs tro på naturlig begåfning
gent emot fackmannadressyr, huru mycket
af hans tro på kallelsens inspiration och
det inlärdas vanmakt att bilda
personlighet som ligger bakom denna motvilja mot
en särskild prästkast kan icke här
öfverskådas. Ganska bevisande för hans
motsatsförhållande till och antipati för äfven
den lärda själfklokheten förefaller det t. ex.,
när han i en liten uppsats öfversätter
Goethes ord:
Därpå jag känner er, I lärde herrar:
Hvad I ej trefvat på, finns blott för narrar.
Hvad I ej räknat, är för er ej sant.
Hvad I ej myntat, syns er blott en slant.
Hvad I ej fattat, är för er en dikt.
Hvad I ej vägt, för er liar ingen vikt.
Härvid tillägger han, att »dessa herrar
sedan Goethes tid icke ändrat skaplynne».
Om vi från dessa Varia-ströftåg beträda
det område, som är den sälla jaktmarken
för Viktor Rydbergs ande, komma vi in
på sådana uppsatser i första delen som
När Buddha återvände, den dramatiskt
anordnade replikväxlingen i ädelt platonsk
form mellan de tre vännerna,
representanterna för olika världsåskådningar, som
kallas Ting ock fenomen eller Den
mekaniska världsteorien. Om alla dessa kan
sägas detsamma, som Goethe sade om
andra delen i Faust: »Det är en nöt, som
gärna eftervärlden kan få pröfva sina
tänder på att knäppa». Man finner också
här uppsatser af vida mindre
tankepröf-vande innehåll, särskildt varmhjärtade
upprop till ungdomen att icke släppa idealen,
men hvad man ser af hans filosofi är
emellertid tillräckligt för att bestämma en viss
riktningspunkt för hans sträfvande som
forskare.
Han är platoniker — det har han själf
sagt. Han vill berga sin tro på ett
förnuftigt världsändamål, en styrande
förnuftig makt undan både världslifvets stormar
och tankens inkast. För honom
söndertrasades hela lifvet genom att blott och
bart bli ett lif i och för denna världen.
»Hvarför är den gode dum, hvarför är den
onde klok, hvarför är allt en trasa?» — så
lydde en af romantikern Almqvists mest
hjärtslitande spörsmål, och för Viktor
Rydberg låg lifvets panorama lika tragiskt
ofull-bordadt, om han nämligen ej skulle
hoppats på något annat än det faktiska
världsförloppet. Man märker, att det är en
annan idé, som han en gång kallar den
kosmiska estetiken, hvilken ligger på djupet
af hans sinne som en lycklig kärlekssyn
och öfvertro alltifrån hans tidiga år och
hvilken alltmera klarnar. I den intressanta
föreläsning professor Warburg höll här i
Stockholm i december, uppvisade han, huru
en förädlingsprocess af Viktor Rydbergs
ungdomsdikter försiggår, till dess af
ganska otympliga försök, som mycket tydligt
ådagalägga ganska »grön» ungdom,
uppstått några af hans mest berömda senare års
dikter, där rader, kanske verser från dessa
gå igen och dock själfva tankegången är
till oigenkännlighet fördjupad och förädlad.
Man kunde fråga sig: hvarför tröttnade han
icke vid ämnet, då han som ung
ovillkorligen hade misslyckats i formgifningen ? Utan
tvifvel därför, att det var en af hans
djupaste, intensivaste instinkter och tankar, som
här velat fram och därför för honom hade
lifsallvar öfver sig, något som han ej kunde
släppa, och samma förklaringsgrund blir
orsaken till, att så fort han ser denna
brokiga värld med dess »varia», han alltid
ser en strålande punkt i detta universum,
som han styr efter och håller kurs på —
dit vill och dit måste han.
Omåttligt stark är hans
oändlighetslängtan eller, för att kalla den med ett
annat namn, hans behof af lifsfullhet,
fullständighet och harmoni! Den kan aldrig
mättas af jordlifsvandringens på det hela
fattiga resultat af lycka. Trots all
mänsklig skeppsbrutenhet vill han alltid se en
hamn, som upptar de förlista, och ett
Kanaan, ett hoppets förlofvade hand, som
väntar de gäckade med en ny framtid.
Det eviga lifvets fortsättning på denna
tillvaro, Gud som försyn, gudsbegreppet som
tanke, ett hemlighetsfullt barnaskap är den
drömsyn, som han mycket väl vet vara
skapad af människoanden och alltså strängt
taget blott ha subjektiv giltighet, men som
han å andra sidan icke vill medgifva vara
illusion utan en andens spådomsgåfva,. en
människosjälens trollkonst att i sin
egenskap af gudsbeläte iipptäcka hvad som är
dess uppgift, det andliga i förstorad form,
hvaraf den själf blott är miniatyrformen —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
