Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Verner von Heidenstams nyaste arbeten - 1. Klassicitet och germanism. Tankar och teckningar. Af Johan Mortensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VERNER VON HEIDENSTAMS NYASTE ARBETEN.
4§3
af densamma, hvilken jag öfverlåter åt
läsaren själf att uppsöka) och kompositionen
klarare, skulle man här hafva en vacker
produkt af modern svensk vältalighet.
Själfva inledningen är trots allt som en
brusande och mäktigt stämmande uvertyr
till en opera — som aldrig kommer.
Få personer med någon historisk
bildning torde emellertid kunna läsa denna
uppsats utan att inlägga kraftiga gensagor
mot många enskildheter. Många af
författarens påståenden äro oriktiga, och
karaktäristiken af de båda kulturerna går ofta
mera på bredden än på djupet. Humorn
är icke endast en germanernas egendom.
Det är visserligen ett påstående som går
igen i alla tyska estetiska handböcker, men
det torde icke vara sannare för det. Äro icke
många af Horatii satirer och epistlar (hans
samtal med slafven Davus, hans promenad
på Via sacra) rena humoresker? Eller är
icke Aristofanes humorist (till och med
vulgär och plebejisk sådan i »Lysistrata»)?
Skulle icke Falstaff kunna sätta i sin
vapensköld Rabelais’ sentens: »Mieux est de
rire que de larmes eslire parceque rire est
le propre de 1’hommes, och Rabelais har
själf lefvat och skrifvit efter sitt program.
Äfven La Fontaine kan göra grundade
anspråk på att gälla som humorist. Exemplen
skulle kunna mångdubblas. Maupassant
t. ex. bland de nyaste har gifvit en stark
humoristisk ådra.
Absolut oredig är författarens
uppställande af tvenne arter af blomstring, den
lokala och den allmänna, äfven om man
med någon god vilja kan läsa ut hvad
författaren ungefär menar.
Djupt och riktigt ser författaren
lösningen af den antinomi han uppställt däri,
att den germanskt-slaviska kulturen ännu
är en ung kultur, som behöfver växa till
sig men just på grund af sitt rika arf från
den andra kulturen kan utbilda sig så
mycket rikare, men att klassiciteten däremot är
en gammal och inom sina gränser fulländad
kultur. Detta är en uppfattning, som går
stick i stäf mot den allmänt härskande,
åtminstone i Sverige. Förklarligt nog, ty
närheten till Tyskland och det tyska folkets
kolossala framsteg efter kriget på alla om-
råden utom det litterära och konstnärliga
förmörkar för oss synranden, så att vi icke
varseblifva, huru fjärran den ännu i många
afseenden är ifrån den italienska, franska
och engelska. Tyskarna själfva veta annat,
fast de icke tala därom: de gå alltjämt
villigt i lära hos sina äldre syskon och söka
med aldrig tröttnande flit att öfverflygla
dem. Karaktäristiskt nog gifver författaren
emellertid denna förklaring nästan i
förbigående, då den dock borde varit den
huf-vudtanke, kring hvilken hela senare delen
af afhandlingen skulle grupperat sig.
Hade författaren icke sett på kulturen
från så exklusivt estetisk synpunkt, skulle
han förvisso icke heller ens för ett
ögonblick stämplat germanismens och vårt
århundrades kultur såsom förfallets. Det är
visserligen sant, att förfiningen är i
ständigt sjunkande — den siste gentlemannen
lefde ungefär samtidigt med lörd Byron —
och att den litterära smaken förvildas, så
att, om det fortgår som det börjat, om
en femtio år en ny Boileau torde vara
nödvändig, som i förnuftets heliga namn åter
bringar några gamla och förglömda men
för all konstutöfning nödvändiga regler till
heders. Och dock har århundradet äfven
på litteraturens och konstens område utfört
ett väldigt arbete. Men kanske har man
mera spridt kultur än skapat ny och mera
experimenterat än fullbordat. Hvilka
hjältedater hafva däremot icke utförts i
vetenskapens och den praktiska odlingens tjänst!
Ser man på århundradets utveckling med
ingeniörens, politikerns eller
vetenskapsmannens öga, sä behöfver vårt århundrade icke
skämmas för någon annan tid.
Som sagdt, man torde icke kunna läsa
dessa båda skrifter utan att ofta eggas till
motsägelse. Men man skiljes ogärna ifrån
dem, ty författaren uppkastar så många
intressanta spörsmål, han diskuterar dem med
så omedelbar friskhet, att läsaren
ovillkorligen ryckes med och själf börjar fråga.
Ett nytt arbete af Heidenstam är alltid i
ordets egentliga mening en ny bok. Det
finnes få nu lefvande svenska författare,
hvilka redan hafva en så rik utveckling
bakom sig och ännu lofva så mycket som
Heidenstam.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
