Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Trollmark. Af Hilma Angered Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
48
HILMA ANGERED STRANDBERG.
Det är bara det, att stunden har
kommit, och så faller frukten stilla, rätt ned
på jorden ...
En afton på eftersommaren stodo
Pål och Olena på stugans trappsten.
Olena hade därinne rest sig från stolen,
öppnat dörren och gått ut, och Pål hade
följt efter. Himmelens stjärnor brunno
och skälfde, och hela rödjet glänste.
Olenas ögon sågo rätt in i skogen, och
dock tyckte Pål, att det var som om
hon ingenting sett. Så varsnade han,
hur hennes tunna kinder fylldes af blod,
och hur hennes blick skimrade fuktigt.
— Jag tyckte jag säg hafvet, sade
hon med ens klart och stilla. Pål
började snyfta. —- Såg du hafvet, hviskade
han och tog hårdt om hennes hand. —
Ja, det gjorde jag, sade hon lyckligt.
— Vill du gå dit ned då? — Ja, det
vill jag, sade Olena. Nu gå vi.
Det var dagen därefter i bräckningen
som de med hvar sitt knyte i handen
likt rädda tjufvar smögo ur stugan och
genom skogen ut på vägen. Dörren
lämnade de på vid gafvel efter sig. Och
på bordet i stugan låg ett öppet bref,
där Pål bad den gode, unge mannen,
som besökt dem, att taga vara på deras
ägodelar. Om det var så, att något blef
såldt, kunde han skrifva. Annars finge
det vara, som det var. Olena ville nu
gå ned till hafvet, och Pål följde henne.
Så länge de ännu hade skogen i
ryggen, gingo de fort, fort, som rädda att
blifva återförda. De sågo sig aldrig
tillbaka. De visste, hur mörk skogen stod
där bakom.
Men när de hunnit ned mot
sluttningen, där heden breder sig milsvidt,
togo de hvarandra i hand och saktade
sin gång, vandrande långsamt med sänkta
hufvuden. Lika rädda voro de nu för
att blicka på det vida, lika rädda för
ätt insuga den besynnerliga luften, som
kom dem att darra så, att deras
sammanslutna händer försattes i en sakta
gungande rörelse.
Ju högre solen steg, desto klarare
strålade ljuset åt alla sidor. Men deras
ögon, vanda vid dunklet i skogen,
vågade icke skåda omkring. Vinden tog i
deras kläder och svängde dessa
fladdrande hit och dit. Det sjungande hvinet
fyllde dem med skräck och fröjd. Gråt
steg upp ur deras bröst. Men likt
hemlösa vandrare höllo de sina hufvuden
ödmjukt böjda.
Då ljöd i deras öron med ens ett
mäkta stort brus och dån. Och när de
skyggt blickade upp, sågo de hafvet.
De stodo på fjordbackens krön, och vid
deras fötter vaggade hafvet, gnistrande
blått i sol. Öfver dem skar en mås
genom den ljusfyllda luften. Den styrde
rakt ut till hafs. Och liksom hade
åsynen af den fulla härligheten varit mer,
än de kunde bära, fäste de sina
tårskymda ögon vid den hvita fågeln, så att
deras blickar genom hans långsamma
flykt sakta drogos dit ut. Plötsligt
ropade Pål — ty han måste ju ropa nu
för att höras: Se, den stannar på
måsklippan! Det var första gången Pål höjde
stämman öfver en hviskning. Men Olena
log, medan tårarna störtade utför
hennes tunna ansikte.
Och under gråt och skratt, ägande
intet utom hvarandra i världen, gingo
de hand i hand ned mot hafvet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
