Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Om asketismen inom den helleniska världsåskådningen. Af Anna M. Roos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I 60
ANNA M. ROOS.
got af de filosofiska systemen i Hellas,
—- utom naturligtvis epikurismen*, —•
som ej röjer mer eller mindre starka spår
af en dualistiskt-asketisk världsåskådning.
Under den helleniska kulturens äldre
dagar och under dess stolta glansperiod
gjorde sig denna dualism, denna
uppfattning af materien såsom det ondas
säte, i praktiken föga märkbar. Men
annorlunda blef det, när ett yttre och
inre förfall gaf alla tänkande hellener
anledning till allvarliga bekymmer.
Huru smärtsamt måste det icke ha
känts för stolta och frihetsälskande
fosterlandsvänner att se alla de en gång
så lifskraftiga helleniska staterna, hvilka
för icke länge sedan segrande motstått
perserkonungens millioner, underlagda en
makedonisk eröfrare, se sin träldoms
förnedring ökad genom att till kamrater
däri få de persiska barbarer, som de
förut så djupt föraktat, och t. o. m.
märka huru af politisk beräkning
härskaren tycktes vilja vid sitt hof gifva
företrädet åt de österländska satraperna.
Och än mer, när sedan Hellas blef till
»provinsen Achaia», styrd af despotiske
prokonsuler från en krigarstat —- män
hvilka kanske i bästa fall voro som denne
hederlige prokonsul Gellius, som,
uppriktigt ledsen öfver att filosoferna i Athen
disputerade så mycket, erbjöd sin
välvilliga bemedling för att få alla
tvistemål bilagda och den skönaste endräkt
rådande emellan de olika
filosofskolorna. Fosterlandsvännerna, som grubblade
öfver orsakerna till Hellas’ förnedring,
funno dessa förnämligast i det allmänna
sedefördärfvet, den öfverhandtagande
njutningslystnaden. Den forna enkelhe-
* Epikuros varnade visserligen också för
äktenskapet och förklarade att den vise måste
afhålla sig från kärleken, men skälet därtill är
tydligen det att, enligt hans mening, den sanna
visheten ligger i att undvika allt som kan störa
sinnets jämvikt.
ten och måttligheten var försvunnen —
så klagade man —, de unga älskade icke
mer de härdande kroppsöfningarna, icke
heller dref dem en ädel ärelystnad till
att i striden eller i vården om statens
angelägenheter vinna berömmelse; blott
på lockande nöjen tänkte de, och
vek-ligheten behärskade dem helt och hållet*.
Äfven den fördärfbringande oenigheten
emellan de helleniska staterna hade ju
till stor del sin grund i prakt- och
njutningslystnaden, ty var det icke för att
vinna det guld, hvilket köper makt och
nöjen, som blodiga roffaretåg företogosr
Var det icke därför att atenarna
oförsynt för sina egna praktbyggnader
användt den gemensamma kassan som
bundsförvanterna afföllo och den sista
resten af hellenisk sammanhållning gick
om intet!
I dessa tider af förfall var det icke
mera nog att uppmana till den gyllene
måtta, som varit den helleniska
lefnads-vishetens A och O; det var icke mera
möjligt att bibehålla Sokrates’ optimism:
att, så snart människorna visste hvad
dygden var, var det något själfklart, att de
skulle utöfva densamma. Man visste nu
* Det är icke min mening att påstå, att:
sedefördärfvet under tiden för den antika
civilisationens afmattning och förfall i själfva verket
var så oerhördt stort, som det stundom skildrats.
L. Friedländer (i »Darstellungen aus der
Sitten-geschichte Roms») och andra forskare ha —
otvifvelaktigt med rätta — framhållit, att man,
ofta i tendentiöst syfte, alltför mycket i mörkt
målat ifrågavarande tid och gifvit för
vidsträckt giltighet åt några antika sedeskildrares
satirer. Men då ett folk är stadt i tydligt
politiskt nedgående, blifva vanligen dess allvarligt
tänkande medlemmar böjda för att söka
skulden därtill i ett allmänt försämrande af de
moraliska egenskaperna •— ett förhållande som blir
lätt förklarligt, då man betänker den
benägenhet för att tro gångna släktens dygd ha stått
högre än den samtida generationens, som i
alla tider karaktäriserat den stora massan af
mänskligheten. »De siècle en siècle, bizarre
destinée! 1’homme se plaint de ce qu’il aperdu!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
