Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Från Stockholms opera och konsertsalar. Af Magnus Josephson. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
434
MAGNUS JOSEPHSON.
verk, och »Symphonie phantastique»
uppfattas lättare, om de sättas i förbindelse
med denna.
Den verkliga romantiken uttalar sig,
och det med helt annan fägring än till och
med i den samtida tyska litteraturen, i
Webers poetiskt daggstänkta, folkligt
trohjärtade eller stolt chevalereska toner.
Euryanthe-uvertyren blef denna gång en
glänsande representant, den enda å
programmet, för den tyska musiken. Emellan
de bägge uvertyrerna utfördes ryska
variationer, »sur un thème rococo», af
Tschai-kowsky för violoncell af en ung dansk
virtuos, hr Henry Bramsen, som förde sin
stråke med bravur och glans och som
förstod att på ett intelligent sätt framhålla
det karaktäristiska i denna komposition.
Vid den sista af dessa konserter
utfördes under hr Nordqvist Beethovens c-moll
och Mendelsohns skotska symfoni samt
såsom nyhet Sindings rondo infinito, ett stycke
i den massiva norska barock-stil, som
denne komponist älskar, när han icke föredrar
en rent folklig enkelhet. Sinding hör till
dem, hvilka gärna vilja, såsom fransmännen
säga, »faire du Bach», men hans Vandring
till den tyska konstens kanske mest tyske
representant, till den stränge och dock så
folklige fuga- och orgelmästaren har gått
öfver dalar och berg, öfver ett norskt
fjälllandskap och öfver den mytiska trakt, där
draken Fafner vaktar Rhendöttrarnes skatt
och Siegfried i den härliga tyska skogen
lär sig att tyda fåglarnas språk. —
Egentligen är Sinding störst och intressantast i
mindre stycken, detta trots det storvulna
i hans läggning. Hans pianosaker äro af
stor betydelse; efter Brahms har knappast
någon pianokomponist af denna rang
framträdt. En annan nyhet å denna konsert var
en samling sånger ur Drachmanns
»Tannhäuser», andra texter än dem Sjögren
ton-satt, af Tor Aulin, rätt friska och
temperamentfulla. Detta är det allra nyaste,
Lieder med orkester, helst af något
wag-nerskt lynne. Skall detta betyda visans
död? Man bör ej tro det.
Jag vänder mig nu i dessa kanske väl
rapsodiska anteckningar till våra bägge
stora musiksällskap. Musikföreningen —
ära den, som äras bör — har gifvit Haydns
»Årstiderna», hvars hundraårsminne firats på
ett mycket stilfullt sätt. Hr Neruda förstår
denna musik så väl — ännu minns man
det fulländade sätt, hvarpå
Nerudakvar-tetten spelade Haydn —, dessutom voro
solisterna ovanligt goda, fru Möller, hr
Smith och vår ungdomlige tenor hr Malm,
som i min smak sjunger bättre än alla de
tyska och danska tenorsångare, som på
sista tiden gästat oss. Föreningens sista
konsert var af öfvervägande modern
karaktär. Nyheterna voro ett franskt oratorium,
»Det förlofvade landet» af Massenet och
en både stämningsfull och gedigen
komposition till Goethes »Gesang der Geister
tiber den Wassern» af den tyske
komponisten Wilhelm Berger, som delvis tycks
påverkad af Brahms. Den tyska gedigenheten
framträder kanske här understundom något
tung. Konstens skimrande lätta fjärilslek
lekes kanske med väl massiv grundlighet
och tyngd i det systematiserande,
vetenskapliga Tyskland. Är det icke en
händelse som ser ut som en tanke, att palmen
vid senaste musiktäflan af »allgemeiner
Tonkünstlerverein» tillföll icke en tysk
utan en finne, Jean Sibelius. Dock finnas
ju där gryende talanger, äfven fullmogna
konstnärspersonligheter såsom den mycket
omtalade Richard Strauss, de flesta
emellertid här alldeles okända. Såsom en
början till ett omslag härutinnan välkommas
Bergers i alla fall vackra körstycke.
Mas-senets oratorium är ett glänsande
rutinarbete, därmed är allt sagdt.
Klassiciteten representerades stilfullt af
Cherubinis Anacreon-uvertyr och en af
Mozarts många konsertarior, som
framfördes af fru Hellströms vackra stämma.
Filharmoniska sällskapet slog ett stort
slag genom att med förstärkt kör — en
manskör på 150 man — framföra
Wagners »Liebesmahl der Apostel», en
föregångare till Parsifal från början af
1840-talet, där Wagners snille redan strålar i
all sin glans. Hvilket underbart
konsertverk! Ingen lärd apparat, i början endast
unisona fraser och så i en väldig stegring
en elektriserande jubelkör, hvars verkan
ingen motstår. Efteråt tänker man kanske,
att det hela smakade något af italiensk
operafinal, men hör man om den, rycks man
åter med. Det hela sprudlar af ungdomligt
geni. För öfrigt utfördes en Bach-aria,
sjungen af fru Afzelius, Beethovens
»Mee-resstille und glückliche Fahrt», ett ljufligt
stycke musik, samt Brahms’ stora
»Triumph-lied», massiv och på samma gång impone-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
