Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Från Stockholms opera och konsertsalar. Af Magnus Josephson. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
438
MAGNUS JOSEPHSON.
albert rubenson.
utvalde. Beethoven torde — såsom man
af hans utförande af sonaten opus 111 kunde
finna — kanske icke passa honom så godt,
ehuru han naturligen spelar allt intressant.
Men så mycket mer var han på sitt rätta
fält som Schumann- och Chopin-spelare,
och liksom förhållandet lär ha varit med
Chopin, excellerade han äfven i att spela
Bach.
Hälst minnes jag hans föredrag af en
liten etyd af Chopin (E dur, ur den första
samlingen), där det melankoliska behaget
i kompositionen framhölls med
utomordentlig finhet; man kände här, att Chopin
tolkades af en besläktad nutur. En känd
och mycket spelad masurka i h-moll blef
nu nästan en ny bekantskap, det var det
polskt nationela i rytmen som med
ovanlig styrka kom till sin rätt. I Schumanns
stora fiss-mollsonat fick Paderewski nu fram
nästan mer af både Eusebius’ veka
svärmerier och Florestans eld och humor, än
man trott skulle finnas där. Alla
hexmä-starkonsterna i sin teknik kunde den
beundransvärde artisten visa i Liszts
kompositioner.
En egendomlig man, denne polske
pianist; utseendet är hälften Bertram i »Robert»,
hälften korrekt engelsman. När han
stormade lös på sitt instrument, kände man
att det var lidelse och kraft i tonerna,
eljes låg det oftast något kallt, halft
diaboliskt både i den förbluffande färdigheten
och i hela föredraget. Det stod ett visst
skimmer om Paderewskis hela person, det
var nog icke blott namnlikheten som gjorde
att man tänkte på Paganini, som också
lär ha haft något mystiskt gåtfullt öfver
hela sitt väsen. Hade han efter väl
för-rättadt värf försvunnit midt genom väggen,
skulle man icke blifvit särdeles förvånad.
Det gjorde han nu inte, utan kom höfiigt
in genom dörren vid hvar inropning för
att tacka och gaf till och med som
extranummer mycket artigt ett nattstycke af
Schumann och gick sedan förmodligen hem
till sig och drack — helt korrekt och
förståndigt — sitt té som hvarje annan
hygglig borgersmän. Artisterna äro icke längre
som i romantikens dagar excentriska
undantagsmänniskor, något som man kanske icke
bör beklaga med allt för många ack! och o 1
Af öfriga konserter nämner jag Henry
Bramsens, där man i hans syster lärde känna
en ung behaglig och lofvande violinist och
där de bägge artisterna tillsammans med
hr Stenhammar läto höra Schuberts stora
B-dur trio. Konserter med egna
kompositioner ha gifvits af Emil Sjögren, vår frejdade
romanstonsättare, som låtit höra flera nya
sånger till, lyran, Valborg Aulin, bland hvars
kompositioner man fäste sig vid några
damkörer med piano, samt af V.
Peterson-Ber-ger, redan känd som lycklig tonsättare
särskildt på visans område. Denna gång
lät han höra större verk, en violinsonat,
ett godt skrifvet studieverk från de tidiga
ungdomsåren, flera ballader samt bl. a.
nya sånger till texter af Nietzsche, hvars
djupsinnighet hr Peterson-Berger delvis
tolkat i lekande kuplettstil. Flera af dessa
sånger voro emellertid verkligt vackra.
I detta sammanhang bör jag kanske
till-lägga några ord om Musikaliska akademiens
högtidsdag, som gestaltade sig till en
minnesfest öfver nyligen aflidna ledamöter, däribland
den snillrike italienaren Giuseppe Verdi,
komponisten till Falstaff — när återuppstår
detta verk å vår scen? — och så många
andra både dramatiska och kyrkliga verk.
Om den glödande melodiprakten i hans
tidigare operor fick man nu en
föreställning genom den stora arian ur Ernani,
glänsande sjungen af fru Ostberg.
Utom uvertyren till »Hakon Jarl», en
hyllning åt dansken gamle professor J. P.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
