Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Georg Nordensvan. Af David Sprengel. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
502
DAVID SPRENGEL.
och författare. Han är en älskvärd,
vinnande och rikt begåfvad ung världsman.
I bokens början träffar han händelsevis på
en Mälarebåt en barndomsvänskap, en ung
flicka, som varit det starkaste minnet från
hans tämligen trista och ensamma gossår.
Slumpen, som nu onekligen visar sig lika
tillmötesgående som i romanerna från fru
Carléns dagar, gör att den bleka, inbundna,
intressanta unga damen befinner sig i
sällskap med några släktingar till hjälten, på
hvilkas egendom Karsby denne tillbringat
en del af sin barndom och hvilka han nu
till sin öfverraskning stöter på efter många
års skilsmässa. Anhild, väninnan, lefver
nu på en granngård till Karsby hos sin
morbror, en grå, knarrig och underlig gubbe,
och dennes hushållerska — ett slätt
hvardagliga nedtryckande lif utan innehåll. Ett
år härefter kommer Helge Rosenborg för
att tillbringa sommaren på Karsby hos sina
fränder. I ojämna men ofta själfullt och
modernt berättade kapitel skildras dels,
hur barndomsböjelsen mellan Helge och
Anhild blossar upp till skälfvande och röd
låga under den aska, som långa års
skilsmessa hunnit göra grå och sval, dels hur
Helge strider sina strider mellan sitt större
formade, modernare jag och sin tidigt
förvärfvade sjuttiotals-skepticism och
lifstrött-het, mellan de krafter, som kalla honom
»i harnesk mot lö?n och mörker och
falsk-*
het» och de röster, som ropa till honom:
Hvad tjänar dock till slut allt jäktandet och
bråket till? Är det icke bättre att fatta
sitt parti som hela världen och lefva som
den, i lugn och ro röka sin cigarr och
dricka sin maraschin efter middagen,
blundande med ögat för idiotismerna? Som
han själf bekänner för en vän:
Jag har visserligen ibland funderat på
att slå larm i lägret, — ty ser du, om
jag släppte mig lös, blef jag en vänsterman,
så mycket är säkert, fast du kanske inte
tror det om hans majestäts trogne tjänare,
— och då skulle du se, huru yrvakna
fysonomier med nattmössor på skulle titta
ut ur alla hål, och hur man skulle svära
öfver fridstöraren. Och när det var giordt,
skulle jag visst slänga larmtrumman i något
dike och loma af under djup ånger öfver
att jag ställt till ett sådant uppträde, när
jag inte visste, hvarför jag störde det
goda folket i dess söta sömn. Jag tycker
inte om strid, jag blir nedslagen af första
hätska ord, som riktas mot mig eller mina
idéer. Därför uttalar jag sällan hvad jag
känner, utan låter hellre folk tro, att jag
ingenting bär under min vadderade
vapenrock.
Det är denna olust att kläda skott i
de stora lifsstriderna, denna motvilja för
kravallernas ovadderade vapenrockar, som
knäcka Helge Rosenborg. »Accordens
Aand» förstör honom. Han tar afsked ur
krigstjänsten — äfven i andlig mening.
Efter att tum för tum gifvit vika och släppt
efter blir han en toujour och korrekt herre, en
världsman så otadlig som någon, hvilken
aldrig vetat af ett ungdomsblod, som susat
rödt mot drabbning eller längtat hett mot
rymder. Han gifter sig med henne, som
skulle gifvit honom sällheten och stödd mot
hvilkens skuldra han skulle blickat hän mot
de goda landen bortom horisonten, men
ett äktenskap, som byggts på
eftergifvenhet och borgerliga kompromisser, bär
det onda fröet redan i sin upprinnelse. —
»Lyckliga?» frågar i bokens slut en gäst i
det eleganta Rosenborgska hemmet en
annan och får till svar: »Åhja, så där —
efter nutidens fordringar» . . . Med denna
lilla förträffliga och gnisslande replik
afslutas romanen.
Det märkliga med en sådan roman som
»I harnesk», ja, det mest intressanta med en
författarpersonlighet som Georg Nordensvan
i hans första skede är just, att de markera
brytningen och korsningen mellan
efterro-mantiken och den nya tiden, mellan
sjuttiotalet och åttiotalet. En man som Helge
Rosenborg, hur är han ej efterromantiker till
blod och läggning! Förklaringen på hans
andliga cession ligger just häri. Han är
mindre robust men också mindre stort
anlagd än genombrottstidens soldater; i hans
ådror ligger eteriseradt just det verkligt
fina och goda hos den döende romantiken
— denna litet världsströtta lutning åt
estetisk epikureism, åt spirituel men föga djup
skepticism och poetiskt dagdrifveri samt
denna ömtåliga motvilja mot att dra på
stridshandskarna och ställa sig i breschen,
som man finner hos de bästa af
signaturerna, hos Edvard Bäckström och väl äfven
hos Carl Snoilsky. Han har alla dessa de
estetiska drömmarnaturernas vackra och
intagande egenskaper, men han äger äfven
deras lyten, deras skygghet för den
solskens-brinnande och konturstarka verkligheten,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
