Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Frederi Mistral. Af Edvard Lidforss. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
äfven den strof är tagen, som i alla
följande upplagor af Mireille finnes införd såsom
tillägnan till Lamartine.
Denna strof lyder, som bekant:
Te counsacre Miréio: es moun cor e moun amo,
Es la flour de mis an;
Es un rasin de Crau qu’ emé touto sa ramo
Te porge un paisan.
Det sista ordet gaf anledning till
missförstånd på somliga håll, i det man tolkade
det alltför bokstafligt som »bonde», och
äfven Lamartine bidrog därtill, i det han,
som dock kände rätta förhållandet, lät sin
rika inbillningskraft denna gång, som så
ofta eljes, skena öfver skaklarna och, som
Gaston Paris säger, se sakerna »icke som
de äro, utan som de borde vara» för att
vara riktigt poetiska.
I själfva verket visa oss Mistrals
själf-biografiska anteckningar* något helt annat,
ehuru visserligen historien om hans börd
är i och för sig och utan all utsmyckning
ganska romantisk. Hans fader var en
förmögen landtbrukare, som redan några år
hade varit änkeman, när han en
sommardag bland axplockerskorna, som följde efter
gårdens skördefolk, märkte en ung flicka,
som gick för sig själf och, på tillfrågan
hvem hon var, sade sig vara dotter till
mären i den närbelägna lilla staden
Mail-lane: denne vore väl en burgen man, men
syskonkretsen vore stor, två gossar och sex
flickor — ej omvändt, som Welter af
miss-tag uppger —, och dessa senare hade fått
klart besked om, att hvad som ginge
ut-öfver det strängt nödvändiga i deras toalett
finge de själfva skaffa sig. Uppslaget till
bekantskapen påminner således fullkomligt
om den gammal-testamentliga berättelsen
om Boas och Rut, och fortsättningen vardt
den äfven lik, ty den då redan 55-årige
fader Mistral hemförde ett halft år senare
den unga flickan som sin brud, och i detta
äktenskap föddes sonen Fredrik den 8
september 1830. Det var icke en söndag,
ej heller förmäler någon tradition, att han
skulle hafva blifvit född med segerhufva;
men visst är, att han i hela sitt lif varit
hvad man kallar en lyckans guldgosse, i
det han fick på sin lott sångens gudagåfva
och ett ädelt sinnelag, som gjort honom
De stodo som inledning till första upplagan
af Lis Isclo d’or men borttogos ur de senare
upplagorna för att införlifvas i ett bancl af Mistrals
prosa, hvilket dock ännu icke har utkommit.
väl förtjänt af den sympati han i så rikt
mått har rönt; han har ock fått upplefva,
om icke all den framgång han kunnat
önska, så dock en sådan, att man knappt
kunnat hoppas den större eller ens så stor
vid förverkligandet af den uppgift han satt
som sin lefnads högsta mål.
På fädernegården växte gossen upp
under mycket patriarkaliska förhållanden,
som icke kunna skildras bättre än med den
vuxne mannens egna ord. »Min första
barndom», berättar han, »förflöt på gården i
sällskap med arbetare, skördemän och
herdar. Jag minnes alltjämt denna tid med
förtjusning, liksom den stackars Adam måtte
hafva påmint sig det jordiska paradiset. —
Hvarje årstid hade sin ständigt på nytt
återkommande följd af arbeten. Plöjningen,
sådden, fårklippningen, slåttern,
silkesmaskarna, sädesbergningen, tröskningen,
vinskörden och olivplockningen framställde för
mina ögon de storslagna akterna i
landt-mannens lif, som evinnerligen är så hårdt,
men evinnerligen så hederligt, hälsosamt,
oberoende och lugnt.»
»En hel skara tjänstfolk, drängar,
daglönare kommo och gingo på gårdens ägor,
med hackan eller räfsan eller tjugan på
axeln, och gjorde alltid sitt arbete med
gester så ädla som på Leopold Roberts
taflor. Min vördnadsvärde far stod öfver
dem alla i reslighet, i förstånd, liksom
äfven i ädelt tänkesätt. Det var en lång
och vacker gubbe, värdig i sitt språk, trygg
i sitt sätt att befalla, välvillig mot fattigt
folk och sträng endast mot sig själf.»
»Emedan han tagit värfning som
volontär för att försvara Frankrike under
revolutionen, roade han sig om aftnarna med
att berätta om sina gamla krig. Under
skräckregeringen hade han gräft ett
underjordiskt rum för att gömma de misstänkta,
och så länge de borgerliga stridigheterna
varade, hade han skyddat flyende
proskri-berade, till hvilket parti de än hörde. —
Under den värsta tiden hade han blifvit
tagen i anspråk för att forsla spannmål till
Paris, där det rådde hungersnöd. Det var
vid det skedet, då man hade dödat konungen.
Det förskräckta Frankrike var slaget af
bestörtning. På återvägen, då han färdades
genom Bourgogne, under ett kallt regn, som
piskade honom i ansiktet och med ett så
dåligt väglag, att smutsen gick upp till
hjulnafven, mötte han* en forman från sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
