Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Henrik Ibsen. Af John Landquist. Med 11 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
334 JOHN LANDQUIST.
w^P^w^w^W1^-
NATIONALTEATERN I KRISTIANIA.
hans tyska epigoner. Det själslif de skildra
blir mer periferiskt, mer tillfälligt än det
han hämtat upp, och de äro så bundna
af stoffet som syndaren af sin kropp.
Ibsen åter har mästarens öfverlägsna
frigjordhet, och öfver sitt drama är han
en gud, som leder allt och förstår allt.
Man är frestad att säga, att på samma
sätt härskade han äfven öfver sitt eget
o
lif. Han ville, att man för att förstå
honom skulle läsa hans dramer i
kronologisk ordning från början till slut —
som om de bildade ett enda
sammanhängande. Så konsekvent ansåg han
alltså sitt lif, utan de tillfällighetens och
nyckens afvikelser, som äro nästan hela
innehållet i andra dödligas. Det blir
också svårt att peka på ett lif af mer
enhetlig och begränsad monumentalitet
än Henrik Ibsens. Som ur något
gammalt krig en ung svärmisk fanbärare,
som älskar sin fana, står vid den, sof-’
ver vid den och aldrig öfverger den, så
stod han lugn och fast *vid sitt verk och
visste hvad han ville. Naturligtvis har
han upplefvat mycket, och vi veta föga
därom och om hans modeller. Ty hans
slutna läppar iakttogo alltid sin
obrottsliga, resoluta tystnad, sin förnäma
diskretion. Troligen har han gjort sina största
upplefvelser på det etiska området —
såvidt man kan uttrycka sig så, ty med
upplefvelse menas ju alltid en
kärlekshistoria. Dessutom har han lefvat objektivt
starkt, och han har öfvat en konstnärens
askes, som icke är att anbefalla för alla
andra men säkert passade honom, som
icke var lifshändelsernas ängsliga
vampyr. Detta att han tog afstånd har dock
bidragit till en viss brist på
omedelbarhet, som tillika närdes af hans
blyghet och af att han saknade
uttrycksmedel. Det är alltid något som skiljer
oss från Ibsen, något tillbakahållet hos
honom. Han hade ingen
skådespelar-lätthet i tunga, händer och minspel, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
