Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Carl G. Laurins kulturhistoriska bilderbok. Af John Kruse. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CARL G. LAURINS KULTURHISTORISKA BILDERBOK. 347
ansikte ett skimmer af ungdom och
skönhet, afbildar den af hälsa och lifslust
skinande kock, som på Mathams kopparstick
efter Sandrarts målning lyfter fatet med
den stekta gåsen i höjden, eller när vid
sidan af madame Pompadour vid sin
sybåge efter Drouais’ målning afbildas
Hou-brakens i koppar stuckna bild af den
stor-magade, af öfverjordisk sällhet och ganska
jordisk välmåga mysande Zinzendorf, den
berömde herrnhutaren, som, för att använda
Laurins ord, »umgicks med äkta tysk
förtrolighet med gudomen, kallande Gud Fader
Papachen, Sonen Bruder Lämmlein och den
Helige Ande Marna» och på sitt sätt är en
typ för det vällustiga, notabene på det
religiösa området.
En af de mest tilldragande
egenskaperna i Laurins kulturhistoriska bilderbok
är den friska naivitet, hvarmed han lefver
sig in i olika människors och åldrars
föreställningsvärldar och med några få men
lifliga och uttrycksfulla ord förmår
lefvande-göra figurerna, så att läsarens fantasi sättes
i rörelse till att själf vidare utfylla de gifna
konturerna och draga nya. Hör t. ex.
följande lilla beskrifning af den flamländske
1600-tals-målaren Cornelis de Vos’
porträttgrupp (i Berlins museum) af sina två små
döttrar:
»Bägge flickorna äro friska och runda som ett
par bär, där de sitta på gräsplanen oeh kanske
språka om ett besök i den rubenska familjen, där
deras mamma var vän i huset, eller om en
påhälsning hos deras faster Margareta Snyders, där man
hade så mycket goda saker, som farbrodern Frän
çois Snyders brukade måla på sina frukt- och
djnr-taflor.»
Den lilla porträttgenren, af hvilken förut
gifvits en klar och åskådlig beskrifning,
blir genom denna lilla extra utflykt så
lefvande mänskliggjord, att läsaren
ovillkorligen upplyses och roas på samma gång.
Hur lustigt är icke också det lilla
tilllägget till beskrifningen af den tjuguåriga
jungfrun, som ingår i Tobias Stimmers
härliga träsnittsserie öfver de mänskliga
åld-rarne:
»Zwanzig Jahr eine Jungfrau zart.» »Hon har
vuxit upp till ung kvinna; ärbar och drömmande
på en gång står hon med sedesamt korslagda
händer, kanske rätt nöjd åt sina moderna puffärmar.^
En liknande uddig tillsats — som genom
det vakna studium af erfarenheten den
röjer liksom rycker de afbildade personerna
närmare till läsaren, gör honom så att säga
personligt bekant med dem, tack vare
författarens presentation — bildar slutet af den
förträffliga beskrifningen öfver Eugene
La-mis teckning af en loge i parisoperan på
1840-talet: »I bakgrunden språkar en
mognare dam om Foulds och Lafittes
bankaffärer och räntekonverteringsfrågor, som
ofta uppdyka i en fransk dams hjärna midt
bland toalettbekymren.»
En viss förmåga att ge
bildbeskrif-ningarna en sorts aktualitet är det som
yppar sig här liksom ofta eljest, t. ex. i
skildringen af Jan Steens 1660 daterade
målning »Holländsk flicka i hönsgården»
(Mauritzhuis i Haag), hvilken jag anför i
sin helhet, då den synes mig vara en af
de bästa och för författaren mest
karakteristiska :
»Vid en ankdamm och omgifven af en skara
höns sitter den lilla täcka slottsfröken på
stentrappan, där hon lagt sin bredskyggiga hatt. Hon
ger sin lammunge mjölk ur en skål. Med en
äggkorg under armen går en gammal flintskallig tjänare
förbi och ägnar sin unga fröken en blick af
hjärtlig beundran. Äfven den trasige dvärgen till vänster
på trappan får litet glädje af den ljusa oskulden,
som i äkta barnslig omedvetenhet förnöjer sig med
sina djur.
Genom porten ser man ett ståtligt slott resa
sina trappstegsgaflar öfver vattengrafven. — Inne
i slottet kacklas kanske lika lifligt som på
hönsgården under resonnerandet om de hotande farorna
från Frankrike. Man berömmer eller klandrar Jan
de Witt för hans fredliga politik. — Jan Steen
hade i allmänhet en helt annan ämnessfär och
skildrade helst det lägre folket. Här har han för
omväxlings skull visat oss det lilla holländska
aristokratbarnet mellan sitt lamm och sin minimale
King Charles-hund.»
Det är en »litterär» beskrifning af ett
konstverk, skulle en målare säga. Däri har
han naturligtvis rätt. Men just en dylik
beskrifning finner väg till »de tusen hem»,
för hvilka ett försök att i ord återge en
taflas konstnärliga kvaliteter skulle varit så
godt som förspilld möda. Carl Laurin har
därför med full rätt valt den litterära vägen
för sina för den stora allmänheten afsedda
bildbeskrifningar alldeles som för många
år sedan två så fina konstkännare som
danskarna Höyen och Emil Bloch gjorde
det i sina trefliga populära gallerikataloger.
1 ett afseende är en bok som Carl
Laurins sista af ett särskildt värde,
nämligen såsom illustration till kostymens
historia. Vid detta moment har också särskild
vikt blifvit lagd, och till välsignelse för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
