Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - En försvunnen jättetafla och dess öden. Af Axel Gauffin. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN FÖRSVUNNEN JÄTTETAFLA OCH DESS ÖDEN. 5^7
MARCUS LARSON.
sin nästa stora trumf. Vistelsen i Paris
hade inte varit utan sin inverkan på hans
konstnärsutveckling. Han var och förblef
visserligen sig själf — d. 25 maj 1856
skrifver han till Carleman: »jag blir
fransman här men Svensk målare». Men den
franska koloriten hade dock lärt honom
att blanda sina färger mera raffineradt,
och de besläktade andarna inom
konstnärsvärlden hade gifvit honom nya
impulser. Så Gudin med sina briljanta,
mörkstämda mariner, så Horace Vernet — hans
beundrade Vernet! — med sina kolossala
dekorationsstycken.
Var det månne denne bravurmålares
framgångar som blåste vind under den
unge svenske konstnärens vingar? Eller
hade han af de gamla holländarna lärt
sig den bredare stil, som han nu
vinnlade sig om i stället för »la peinture trop
soignée», som de Pays hade klandrat i
»1’Illustration»? Lika godt, man kan
teo-retisera om den yttre anledningen till
Larsons utveckling vid denna tid —
underbar blir i hvarje fall den intensiva
expansionskraft hans geni just dessa år visar.
Det förefaller som om han obetvingligt
känt sig i behof af det kolossala äfven
i de yttre måtten för att en gång finna
de rätta uttrycksmedlen för sina konst-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
