Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Ur bokmarknaden. Af Fredrik Böök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
■uf
fepHli
iJi^frNj
mjC^aMi
ifil
k^l«
fÉÉJJIIIIll
UR BOKMARKNADEN.
Vilhelm Ekelund: Hafvets stjärna. Stockholm,
Albert Bonniers förlag.
Med mera gripande klang har Ekelunds
lyra aldrig ljudit. En starkare
skönhets-och evighetstörst än den som lider och
jublar i »Hafvets stjärna» rymmer ingen
dikt. Det är med rysning och salighet
man ser in i en själ, som blottat sitt högsta
religiösa lifs strömmande källsprång med
den inspirerade öppenhet, som Ekelund
gjort. Kritiken viker skygg undan — allt
detta ligger på ett plan, som är oåtkomligt
för beröm och tadel. Det gäller endast
att förstå, att värmas af den eld —
diktens och religionens gemensamma
ursprungshärd — som sällan brunnit i renare lågor
än hos denne skald.
Tillvaron är för Ekelund smärta och
ensamhet. Hans grundstämning är den,
ur hvilken kristendomen och de österländska
religionerna spirat upp:
Aldrig kan själens
längtan stillas,
icke jordens riken,
brusande städer
och hafvens glans
förmå att lindra
dess eviga oro.
Den djupa, oändliga trånad, som var
romantikens lifsnerv och som hvarje
människa känt som underpanten på ett högre
lif än det som brusar omkring henne i
tillvarelseformernas eviga växling — denna
djupa hjärtats trånad är för Ekelund det
enda fasta, grundstenen för lif och dikt.
Med den religiöse extatikerns lidelsefullhet
låter han allt annat hvirfla bort från sin
blick, all tillvarons brusande rikedom är
för honom blott medlet att föda den
brännande smärta, ur hvilken hans själ sedan
trängtar efter förlossning. Ty smärtan är
äfven den icke det högsta. Af lidandets
djupaste, stridaste flöden vattnas den blom-
ma, hvars underbara, himmelska doft är en
lisa och ett löfte. När nattens mörker
är skrämmande svart, sipprar ett högre,
frälsande ljus till den törstiga själen.
Evighetens strand stiger upp ur lifvets hemska
bränning. Den kan icke nås, men i
elevationens Ijusbadade timme skönjas dess heliga
kuster. I strofer, som darra i en af det
djupaste lidande och den ljufvaste salighet
sammantvinnad lifsstämning biktar skalden :
Endast kvalet andens blommor när,
endast kvalet hjärtats eldflykt spänner,
blott omhvärfd af fasors midnattsshär
själen djupt sitt hemlands vinddoft känner.
O, hvar blommar stranden, hvilkens bild
smärtan fram med dunkla järnen bränner,
hvar den hembygd, från hvars strömmar skild
här jag vandrar mållös utan vänner?
Det är ur denna grundstämning
Ekelunds dikt lösgöres med den försiktiga ömhet,
som är hans konsts adelsmärke. Den kan
någon gång stiga och växa till dityrambens
jubel, den kan ljusna till en lifsvänlig
mildhet:
Evighet, mitt hem, o andas
in i min själ, att glad och stark
jag utan hopp och utan fruktan vandre,
den kan få en höstlig stormnatts visionära
trots, såsom i dikten »Hafvets stjärna», där
lifvets ödsliga mörker smärtfritt föder
aningens stjärna:
Tunga förtviflade molnens lågor
sjönko i floden af svartnade vågor,
hän under kvällens brusande rand
svallar min andes ödsliga strand.
Dagen den gråa bortfladdrar och släckes,
rymden af mörker och stormsus betäckes.
Hälsad, o aningens timme, var!
Hell dig, hafvets stjärna klar!
Den kan genomgå hela den skala af
ikiftningar och förvandlingar, som är ut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
