Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Herkules vid skiljevägen. Af Antonio Beltramelli. Öfversättning från italienskan af A. Ahnfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
338
ANTONIO BELTRAMELLI
historier, alla dessa besynnerliga namn,
som Brutus Marini, i sin egenskap af
förträfflig fader, lät passera revy, i
stället för att verka söfvande uppväckte de
hos Plebe de lifligaste fantasibilder. Hon
hörde nämligen inte alis på, hvad som
sades. Och om fadern-läraren ibland
sporde: Plebe, har du förstått? kom det
ögonblickliga och ständiga svaret:
— Visst har jag förstått!
— Säg i så fall om, hvad jag har
sagt! Hvilka äro socialisternas fordringar?
— Socialisternas fordringar....
Snälla pappa, jag kan verkligen inte
upprepa allt det där, fast jag vet det så väl.
Jag skulle få ondt i hufvudet.
Och Brutus ville inte att hans Plebe
skulle få ondt i hufvudet och tviflade
ej heller på arten af hennes tänkesätt.
Men en dag blef han en smula
häpen. Plebe utbrast nämligen plötsligt
och oväntadt:
— Hvarför i all världen kom du på
den idén att kalla mig Plebe, pappa?
— Det har jag ju sagt dig
hundrade gånger så visst som en! kom det
vredgade svaret.
— Men jag tycker inte om det där
namnet. Det är fult, det är löjligt, det
är afskyvärdt!
— Hvad är det du säger, barn?
Förnekar du din fars hela ....
— Jag förstår ingenting alis af det
där, du brukar prata om, pappa, men
för att reta mig kalla människor mig
för signorina Plebe. Och så skratta de!
Brutus blef stående tyst en stund
för att hämta andan. Slaget hade
varit alltför hårdt och oväntadt. Han sade
därpå, i det han försökte mildra sin
stämma:
— Vet du då inte, att detta namn
är ett tecken . . . . ?
— Ja men jag vill inte vara något
tecken. Jag vill ha ett ordentligt namn
som andra flickor och inte — —.
— Du är en usling!
— Och jag säger dig därför, pappa,
att jag inte längre vill vara ....
— Hvad för något? röt Brutus i
högsta vredesmod. — Tig och försvinn,
innan jag slutat underhandla med mitt
samvete; i annat fall händer det, att du
får erfara, hvad några kraftiga örfilar
vill säga.
Plebe försvann gråtande, och Brutus
fick åtskilligt att fundera öfver.
Stormen stillades dock, lektionerna återtogos,
och händelsen blef bortglömd.
Brutus hade helgat sin dotter åt
framtidens generation. Plebe skulle
komma att gå i spetsen för kämpande
skaror, ingen hade uttömt en sådan energi,
en sådan lärdom på att rätt uppfostra
en barrikadkvinna som han, Brutus. Hon
skulle komma att representera typen för
framtidens kvinnoideal, skulle komma att
spela en viktig roli i ett nytt samhälles
okända öden.
— Hon är född för socialismens
seger, brukade han säga i fackföreningen.
Hon skall lefva för och bli blomman af
denna seger. Hon är mitt verk, mitt
stora verk! Plebe är ett tecken och en
symbol.
Men den vackra, blomstrande flickan
tänkte mindre än någonsin på att vara
en symbol.
Morbror Serafino, som ofta brukade
gå ut och spatsera med henne om
eftermiddagarna, hade — trots
tankspriddhet och närsynthet — lagt märke till
någonting nytt. En dag anförtrodde
han sin syster Eulalia sina bekymmer
och erhöll till svar:
— Hvad vill du man skall göra?
Tiden är ju inne! Hon har ju inga
förströelser .... Men försök i alla fall att
hålla öga på henne.
— Det är sant, hon får aldrig gå
på några nöjen — bekräftade Serafino.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
