Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Goldramin. Af Mildred Thorburn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
396 MILDRED THORBURN
Då jag framfört mitt ärende, sade
han till mig: »Knappast kan jag gifva
dig svar på din fråga, ty själf äger jag
ingen själ. Men jag skall föra dig till
den, som kan råda bot.»
Med dessa ord tog han mig vid
handen, och halft skuttande, halft släpande
drog han mig med sig nedför berget
och in i de djupa snåren vid dess fot.
Så börjades vår nattliga vandring, där
allt var sällsamt för mig, som aldrig
förr lämnat min fäderneskog. Genom
natten hörde vi schakaler och pantrar
ryta i djungeln, och ibland glimmade det
som af eldkol mellan buskarna, men vi
voro vilddjurens fränder och visste, att
de ej ville oss något ondt. I en
mån-lyst tjärn sågo vi några nymfer båda,
under det de sjungande härmade mäntitans
lockrop. Meron vände sig om för att
uppsöka dem och försvinna bland snåren,
men jag tog ett fast tag i hans ludna
arm och drog honom med mig. En
gång kommo vi också till en bred flod,
som gled med stort dån, fast till synes
orörlig i månskenet. Jag begynte
genast att gå på vattnet öfver till andra
stranden, men Meron, som ej kunde följa,
satte två fingrar i munnen och gaf till
ett skarpt, hvinande läte. Strax
därefter syntes ett mörkt hufvud i vattnet,
och en hjort kom simmande från andra
stranden. Meron satte sig upp på hans
ryg§"> tog tag i hornen, och så gingo vi
sida vid sida bort öfver vattnet.
Det var redan långt öfver midnatt,
då vi ändtligen stodo vid foten af
Sibyllans berg, och efter en mödosam
vandring funno vi henne sittande
hopkrupen utanför sin koja. Meron försvann
efter ett par ögonblick bland buskarna
och lämnade mig allena med den
främmande. Sibyllan, som var en gammal
kvinna med mörka, mycket skarpa ögon,
bjöd mig stiga in i hennes koja, hvilket
jag också gjorde. Det var ett litet kyffe,
fullt af stenar, torkade örter och halft
förkolnade bränder, och i ett horn låg en
liten människogosse och sof, hoprullad
på ett leopardskinn. Sibyllan blåste i
glöden och kastade halm på dem, så att
de plötsligt blossade upp med ett starkt
sken och upplyste hålan. Därpå drog
hon mig fram till elden, såg på mig
länge och sade:
»Nymf, hvad söker du hos mig?»
Och jag svarade: »Sibylla, jag söker
en själ.»
Hon såg på mig ännu mera
genomträngande och sade efter en stund: »Du
vill lara att lida, alltså älskar du redan.»
»Jag har icke talat om att lida»,
genmälte jag hastigt. »En själ är det jag
söker.»
»Det ena i det andra, och de båda
i det hela. Att älska är att lida, och
de två tillsammans utgöra en själ. —
Men vet du, hvad det är du åstundar?»
»Ja», svarade jag, ty jag mindes
Senentes’ blick, då han lade fågelungen
tillbaka i boet.
Ȁr du beredd att offra allt, barn
af skogen?» fortfor Sibyllan. »Ej blott
din lycka, ej blott ditt hem i skogen,
utan din frihet från sjukdom och
ålderdom, din odödlighet?»
»Sibylla, ja!» svarade jag henne ännu
en gång med detta enda alltjämt för mina
ögon.
»Nåväl, så vill jag pröfva dig.»
Hon väckte barnet ur dess sömn,
stack med en hvass knif ett hål i dess
finger och beströk mina ögon med blodet.
Jag såg pilten jämra sig och gnida sin
hand, men detta berörde mig ej på något
sätt; jag var van att i skogen se djuren
kasta sig öfver hvarandra och dricka de
svagares blod. Sibyllan band en duk
om mina ögon och förde mig ut på
klippafsatsen öfver djupet. »Här
nedanför ligger den stora staden», sade hon,
»hör du något?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
