Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Ungsvensk lyrik. Af Torsten Fogelqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UNGSVENSK LYRIK
Af TORSTEN FOGELQVIST
Anders Österling: Nattens röster. Stockholm,
Alb. Bonnier.
SlGURD Agrell: Hundra och en sonett.
Stockholm, Alb. Bonnier.
Sigfrid Siwertz: Den unga lönnen. Stockholm,
Alb. Bonnier.
Ivar Conradson ■. Skyarne. Stockholm,
Wahlström & Widstrand. Friska sorgens källa.
Stockholm, Wahlström & Widstrand.
Ellen Lundberg: Sånger och syner. Stockholm,
Wahlström & Widstrand.
Emil Kleen: Valda dikter. Stockholm, Gustaf
Lindströms förlag.
fjÅ STRINDBERG på åttiotalet
ansåg »versformen slå tanken i
onödiga fjättrar, hvilka en nyare tid
skall bortlägga», hade han
åtminstone icke profetians gåfva. Men det
måste ända erkännas, att vederläggningen blef
nästan häpnadsväckande i omfång. Hans
Alienus hade knappt hunnit axla sin kåpa,
förrän han blef hyllad som orakel. Och
det var ett farligt ord som unge Hans
utkastade, då han spotskt och otidsenligt
häfdade, att »versen är en konst för män och
prosan en konst för glasögonsormar». Ty
den parollen stod i fruktsamhet ej en smula
efter de realistiska gråväderstankar, om
hvilka han förut raljerande påstått, att de
i likhet med vissa husdjur blefvo
mormödrar på en enda natt. Kunde man för ett
par lustrer sedan klaga öfver »lögnens förfall»,
så borde man nu ha rätt till lofsång. Den
borgerliga romansanningen har blifvit satt
på en svältkur, som visat sig välgörande
mot öfverflödig utilitaristisk embonpoint,
men som i längden måste alstra litterär
bleksot. Man kan ju snart riskera att
möta poeten Ignotus vid hvarje
vägkorsning och att Oscar Wilde skall bli
fick-bibelskolportör. Det bör bli en läckerhet
för framtida litteraturforskare att förklara,
hvarför vår tids poesi, sedd mot
bakgrunden af en så stark praktisk företagsamhet,
så stora tidshändelser och en så brinnande
social handlingsifver, i så ringa grad är
en »Poesie der That» och i så exklusiv
mening en »Poesie der Empfindung».
Alltnog — att med vår ungsvenska
lyrik som ledtråd sluta sig till tidens
allmänna skaplynne är ogörligt, såframt man
ej drager sina slutsatser på negerande väg
och betraktar poesien som opposition mot
verkligheten. Utanför poeternas krets bröstar
sig handelsresandekulturen. Inom försiggår
den ömtåliga konstnärliga själfförbränningen.
Tiden är social, kollektiv, industriell. Dess
lösen heter sammanslutning, och man har
en sjuklig och nästan misstänkt omsorg om
nästan. Inte för inte klagade Nietzsche:
»Man weiss von Jedermann etwas zu viel».
Den förebråelsen kan man åtminstone icke
rikta mot poeten. Han är i regel djupt
antisocial. Hvarannan dikt är en
Narkis-sossaga i fragment och miniatyr.
Nyttighetsjakten, vinstbegäret, allas hoptrassling
med alla har fått sin poetiska motpol. Och
med blod från hemlighållna och
publicerade sorger bestryker diktaren likt israeliten
sina dörrposter, för att tidens mordängel,
»Knappestöberen», må vandra hans hus
förbi. Det som man mest kan förebrå
denne unge romantiker är att han städse
tager sitt slutna lilla jag nästan lillgammalt
allvarsfullt. Med den religiösa
högtidligheten hos en vestal vaktar han sin låga.
Kanske kunde det inte skada, om han
ibland såge sig själf och sitt öde antingen
von oben eller också i det reella
sammanhang, hvarur man ända aldrig kan bryta
sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
