Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Nyare diktböcker. Af Erik Hedén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NYARE DIKTBÖCKER
617
Från slätten strök doft från hövålm
och mognande vång,
och ljus och stark i mig svällde
min käraste sång.
{Skåne V.)
Fastvuxen vid jorden, är diktaren
fastvuxen vid de sina [Skåne III,, VII) och
vid det folk, bland hvilket han växt upp.
Han har för mycken känsla af naturlig
samhörighet för att kunna helt glömma det
sociala drag, som så starkt präglade hans
första Dikter (1884). Trots all naturfödd
individualism, all ästetisk motvilja mot
hopen och mot industri-tidens hårda
masspolitik, drömmer han alltjämt — se dikten
ofvan — om lycka åt alla. Man märke
drömmens generositet: fullt öfver Iag! På
samma sätt talar han i »Fosterland» om »den
ymniga rikedomsvåg» och tvekar ej att
i en känslig dikt bruka bilden »de stinnaste
yfver». Det är skånska jordens rikedom
som skänkt honom detta drag, liksom
slättens skiftande ljusa vidd skänkt honom hans
uppfattnings själfullhet, hans känslighet i
själisk nyansering.
En dikt med sådana rötter behöfver
intet särskildt konstmedel för att vara skön.
Också är hans enbart vackra vers
förvånande enkel, ordvalets egenart framträder
mest i uttryck som sammanhänga med
slätt och fruktbarhet (såsom > slättäng»,
»fruktfylld»). Men den ljusa skönheten är
blott ena sidan af hans form. Ola Hanssons
kärlek till hemfolket midt i dess
hvardags-slit förenar sig med hans blick för
individuell karaktäristik i att skapa en helt
olitterär, alla skönhetslagar envist afvisande
realism, som låter honom tala om drängar
och kreatur omedelbart efter
stämningsbilder [Skåne III, VI). Samma lynnesdrag
har öppnat hans dikt för den mängd af
skånska provinsord man där möter, hvilka —
liksom hans form i allmänhet — kunde tala
vid en strängare tukt men i de flesta fall
ej klinga fult eller störande.
Diktsamlingens andra afdelning
Bryde-stuan innehåller, jämte en kvardröjande klang
af Skånes naturmelodier, dylik realistisk
folklifsskildring. Den är icke synnerligen
rolig, så är den också allvarligt menad och
yppar det naturliga, ärliga allvaret i
diktarens sedlighetssyn. Gamla gardet, minnena
från kamraternas ystra lif i Lund, bjuder
samma motsättning mellan poesi och
verklighet, den senare här satiriskt fattad; men
satiren är tungrodd — det göres t. ex. i
dikten VII bra mycket väsen af en enkel
gammal kvickhet.
I Vorarlberg har Ola Hansson funnit
ett nytt sommarland, som med all olikhet
för öfrigt bjuder Skånes vida vidd,
sommarfägring och fruktbarhet. Det är också
dessa landskapsdrag han hälst sjunger om,
ej alpnaturens mörkare sida:
Vorarlberg du sköna,
du tysta och gröna,
med doft af ko, med doft af hö,
hvit af blom och hvit af snö!
Igenom grönsakssängar
och skog som lockar svål och still
och vålmbetäckta ängar
far rak och strid den gula 111 —
i Vorarlberg det sköna,
det tysta och gröna.
(/ Vorarlberg I.)
Det finns bestämda likheter mellan
landskapsdragen i denna dikt och i den från
Skåne, som ofvan citerats. Äfven här talar
han, som en skåning kan det, om god
mat (»köttmört nöt och läckra svin») i
samma dikt som om äng och sjö, utan
att stamningen brytes. Äfven här får han
folket kärt. Liksom stämningarne från
Skåne i Brydestnan lefva Vorarlbergs
minnen kvar i På resa, hvilken afdelning för
öfrigt upptages af personiakttagelser och
tämligen oklar polemik.
Med glädje möter man hos denne
alltigenom germanske författare en serie Visor
från Frankrike, inledda t. o. m. af en
fransk dikt till »belle France, mon amour».
Han har därmed alis icke svikit sig själf;
icke nypreusseriets och dess svenska
afläggares skryt med sin pansrade näfve
och sin sanna kristendom, utan
uppskattningen och lärvilligheten gentemot
Frankrike är gammal germansk tradition. Ola
Hanssons franska bilder äro emellertid
ytterst germanska, så dödsstämningen,
dim-stämningen i flera dikter, drömmen om det
döda Frankrike och den stränga domen
öfver det (»Saint Cloud» och den i allt
sitt dunkel visionärt skarpa »Bruddansen»).
Paris endast skymtar med sitt evigt unga
ljus och världsstadens tomma elände. Den
franska naturen sedd i höstskrud har
framlockat diktarens konst att måla
beklämmande skymningsdagrar, afblomstringens
dysterhet. I just de franska visorna har
emellertid det impressionistiska draget i diktarens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
