Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Åttiotalets unga Sverige. Af Gurli Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅTTITALETS UNGA SVERIGE
Öl/
främsta, Althild Agrell, författarinnan till
bl. a. Räddad — om hvilket skådespel
Levertin yttrar, att »den kraft, med hvilken
stycket etsat sig in i min hågkomst, bär
vittnesbörd om detta ungdomsverks
lidelsefullhet och styrka» — af henne har
sedermera blifvit Lovisa Petterkvist, Stig
Stigson och på sistone sierskan om Guds
drömmare — en utveckling som åtminstone
manifesterar en för en fullblodsåttitalist
förvånande smidighet.
Andra åter bilda en grupp hvars
gär-ning gjordes endast under åttitalet, en grupp
hvars lifstråd brutalt afklipptes i förtid.
Att Victoria Benedictsson så bräcktes af
sitt lifs stora kris, att ej ens hennes
oförlikneliga arbetsvilja kunde rädda henne,
var gifvet tidens mest betydande litterära
förlust. Har väl någon af »realisterna»
stått sig så som Ernst Ahlgren? Hvem
nådde — näst Strindberg — på åttitalet
ett så moget konstnärskap som hon? —
Anne Charlotte Edgren skulle säkerligen
som duchessa di Cajanello ha betydligt
vidgat gränserna för sin produktion, i
samma mån som hon själf genomgick en rik
personlig utveckling. — Och bland de i
denna grupp alltför snart glömda vill jag
påminna om Edvard Fredin och — Sonja
Kovalevsky; den senares litterära gärning
kan, liksom hennes vetenskapliga, sägas
höra Sverige till. Den formkänslige
Tenny-son- och Swinburnetolkarens, Vår Daniels
akademiprisbelönade diktares lyra skulle
väl ha klingat i nya stämningsstarka och
välljudsrika sånger, om ej handen af
sjukdom och umbäranden stelnat i döden. —
Och Sonja Kovalevsky! Systrarna
Rajev-skis och Vera Vorontzoffs författarinna är
ej en vetenskapskvinna, som
dilettantmäs-sigt på lediga stunder sysslar med
litteratur, utan något vida mer. Det är
beståndande bilder »Ur ryska lifvet» hon
lämnat, bilder som säkerligen långt efter det
Gorkis t. ex. komma att göra intryck af
förlegade modeplanscher skola visa sig äga
kvar lifvets strålande färg. I den ena af
systrarna Rajevski har hon gifvit sin egen
barndoms och ungdoms historia. Det var
för denna skildring Jonas Lie i den
älskligaste form uttalade sin beundran, då han
i det tal han i Paris höll för Sonja
Kovalevsky, när hon fått sin största
vetenskapliga utmärkelse — prix Bordin,
yttrade, att hans skål ej gällde den firade ve-
tenskapsidkerskan, den beundrade kvinnan,
utan den lilla blyga, missförstådda Tanja
Rajevski.
Närmast att hänföra till denna sista
grupp är väl, åtminstone tillsvidare, Ola
Hansson, på så sätt att hans hittills mest
beståndande verk höra åttitalet till.
Om något från detta tidsskede blifvit
ökändt, så är det väl den litterära
kritiken! På den tiden var C. D. W. i sin
krafts dagar, läst och diskuterad som aldrig
sedan. Och den icke någonsin
tillbaka-hållna oförstående hätskhet, med hvilken
han smulade sönder »det unga Sverige»,
samlade dem och den öfriga ungdomen
i förbittring öfver denna »förhärdade
förstockelse». Hur många diskussioner
fördes ej om huruvida hans stridssätt vore
uttryck för en omätlig enfald eller en
diabolisk illvilja, och svaret blef vanligtvis:
bådadera. Följande omdöme af Tegnér om
Hammarsköld* ger så godt som ord för ord
det mest adekvata uttryck för vår
uppfattning af Wirséns granskargärning: »Han [-[Tegnér]-] {+[Teg-
nér]+} känner ingen svensk författare som ej
vunnit på herr H:s tadel, ingen som ej
förlorat på hans beröm, när det nämligen
gifvits åt sådana som haft något att
förlora.» Månne ej minnet, det medvetna
och omedvetna, af denna på all vilja till
förklaring och förståelse blottade kritik och
af de unga författarnas kamp mot dess
verkningar icke sällan kom Oscar Levertins
hjärta att, när det gällde unga författare,
lägga ett mildare ord på pennspetsen, än
det hans omdöme först ingaf?
Som prof på den kritik, som hörde till
vanligheten under åttitalet, må här anföras
följande recept ur en från Aftonbladet
hämtad uppsats om Röda rummet:
»— — —, så vilja vi dock ingalunda
förneka det berättigade uti att låta hjälten
uti en roman vara en svag karaktär, ehuru
vi icke kunna rätt fatta, hvarför det skall vara
omöjligt för en verklighetsdiktare, en hvad
man kallar realist, då han midt ur
verkligheten griper karaktärer, att få tag uti
någon mindre svag än Arvid Falk och
som lika väl kan tjäna till lefvande
modell att måla efter. Men hvad vi icke
kunna godkänna hos någon karaktär, den
* »Uldrag ur svar på en antikritik».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
